Soldaten ni vet, MIN soldat, verkar ha acklimatiserat sig.
Så om jag hade oroat mig – hade jag det? ja i alla fall lite – så var det i onödan.
Kul kompisar, bra mat, fysisk aktivitet, en och annan teoretisk insikt och bekväma kalsonger ingår i rapporterna hittills.
Myggbett, skavsår, knalt med nattsömn och vråltidiga morgnar tar han med upphöjt jämnmod.
Pojken håller banne mig på att bli vuxen, att växa i alla sina många centimetrar på höjden.
De på bredden har blivit färre sedan han blev värnpliktig, se där en konkret vinst!
Marschkängorna som parkerar i hallen ser ut som små terrängfordon. Han har utrustats med praktiska byxor i kamouflage-tyg, faktiskt riktigt trendiga. Skjortan är klassiskt militärgrön och mjuk. Skärmmössan är ful och påminner igen om 91:an Karlsson.
Där har ni svaret på min undran (Min soldat) om hur en vpl ser ut på permis 2005.
Jag ställer förstås mängder av frågor om allt mellan himmel och jord på regementet. Får också svar, förvånansvärt ofta.
Bland det som överraskat mig mest är det enkla faktum att sonen nu, som militär, dagligen umgås med fler tjejer än han gjorde i gymnasiet.
I sista klassen i skolan var alla utom två killar.
Ungefär en fjärdedel av de värnpliktiga på hans regemente är flickor. Det menar jag är jättenyttigt – jag har aldrig trott att enkönade organisationer som flickskolor, herrklubbar och kvinnoförbund för något gott med sig i längden.
Så här sitter jag och hejar på tjejerna. Kör hårt med grabbarna, vetja!
Och om jag ska fortsatt ha något att oroa mig för så är det väl att han går och blir en riktig stridis.
Men nu ska vi inte måla generaler och överbefälhavare på väggen.
Copyright Klimakteriehäxan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar