Min soldat

Snart ska jag träffa honom för första gången.
Min soldat.
I vårt nästan tjugoåriga liv tillsammans har han nu intagit en alldeles ny roll: den värnpliktiges.

Det är alltså så att sonen gör lumpen, därtill ivrigt påhejad av sin mamma, som tycker att han behövde komma hemifrån ett tag, fundera över framtiden och försöka få en aldrig så kort men i alla fall distans till tv-fåtöljen och dataskärmen. Lite ordning och reda skadar inte heller, och nog kan det väl vara nyttigt att vänja sig vid att gå upp före klockan elva?
Och så hampade det sig så att trots att han fick sin placering rätt nära Stockholm (där vi ju bor) så har vi inte setts på en hel månad.

Aldrig har så lång tid gått utan honom inom fysiskt räckhåll. Men nu ska han komma hem till helgen och det ska bli kul. Förhoppningsvis har han ett och annat att berätta om sitt nya liv förutom det jag inhämtat per telefon.
Första sms-et tål att citeras: Mamma! Nu har jag fått lära mig att gå!
Han påstår sig ha blivit av med flera kilon i långa dagsmarscher och svettig uniform – absolut inte fel!
Apropå uniform – har dom det nu för tiden när dom får permis?

Kommer att tänka på en kaffepaus i köket på det kontor utomlands där jag jobbade för länge sedan. Alla i personalen hade barn eller barnbarn utom jag. Konversationen cirklade ofta kring de små livens framsteg och uppfostrarnas problem, men jag hade av förklarliga skäl väldigt lite att komma med för att berika samtalet.
Därför blev det ett välkommet avbrott när min syster i ett brev hade bifogat ett nytaget kort på sin förstfödde.

Bilden tog jag med till jobbet och vid första kaffekoppen undrade jag om kanske någon ville se hur min systerson såg ut, nu när jag, mostern, fått ett alldeles färskt kort hemifrån?
Ooooojaaaa, susade kollegorna förväntansfullt och la ansiktena i startläge för att fortsätta
ooo-a och ojojojsåsöt-a.
Med ett raskt grepp i handväskan tog jag fram bilden och skickade den runt.
Reaktionen var dramatisk.

Det fanns inte en enda passande min i beredskap, inte en enda gullegull-fras som hittade ut över någons läppar.
Systersonen var fotograferad i någon sorts grötrock. Hans blonda kalufs spretade under mössan, kinderna var lite lätt prickiga av överlevande tonårsfinnar och i ena handen höll han ett vapen som såg urmodigt, men farligt, ut. Pojken låg i lumpen.
Likheten med 91:an Karlsson var slående, men Karlsson var och förblir fullständigt okänd på min dåvarande arbetsplats.
Kafferasten upplöstes i förvirrad tystnad.

Nu är alltså frågan: hur lik 91:an har man lyckats göra min son på en månad i det militära?
Men ni vet hur det är: lika säker som jag är på att min syster ansåg sig skicka en bild på världens sötaste grabb, lika säker är jag på att min son är precis lika gullig som vanligt när han väl står här i dörren – min soldat!
91:an Karlsson hade väl också, åtminstone i teorin, en mamma?

Copyright Klimakteriehäxan