Polskt tugg

Det blev Polen i år.
Lite överraskande, till och med för mig själv.
Men vi hamnade på den polska östersjökusten, tämligen oförberedda. Vi hade inte ens köpt en liten reseparlör (det måste väl finnas?).
Ett ord på polska kunde jag sedan gammalt. Det är ”tak” och betyder ja.

Nu, efter två veckor i detta grannland, är mitt ordförråd i princip oförändrat. Och trodde jag att jag snappat upp en ny glosa så hade jag fattat fel, uttalade det uppåt väggarna eller glömde det på direkten. Först sista dagen vågade jag försöka säga det jag tror betyder ”tack”. Det låter som ”sjinkuje” ungefär, hur det stavas törs jag inte ens gissa.
Det kändes helt enkelt omöjligt. Engelska och tyska hjälpte bara fläckvis, och då talar vi om väldigt små fläckar.

Jag tror att det märkvärdiga i mötet med det polska språket förstärks av det faktum att så mycket av det övriga som omger en är så likt det vi har här hemma.
Samma sädesärlor och gråsparvar, samma tusenskönor i gräsmattan, björkstammarna vitstrimmiga, blommande fläder, potatisland med raka rader, vetefält, nordiskt ljushyade semesterfirare. (Ja på två veckor har jag inte sett ett svart ansikte, eller en människa med asiatiska drag!) Och, för tydlighets skull: det var bara vi som inte var polacker.

Så står man där, omgiven av sommarlediga som alla pratar polska.
Sje-ljuden sprutar över en från alla håll. Det är en blandad dusch av tonande och tonlöst, det fräser och exploderar. Satsmelodin är kulsprutans. Korta stunder i upphetsning låter det lite som kinesiska. Ord man ser på skyltar är låååånga, jag räknade till sjutton (17) bokstäver men det fanns längre. Mängden konsonanter som kan staplas på varandra utan en endaste liten vokal inklämd emellan är häpnadsväckande.

De långa orden leder tanken till finska – men finskan har ju den enorma fördelen att man huvudsakligen uttalar orden som de skrivs. Försök det med en polsk text och du slår knut på tungan omedelbart. Dessutom skulle det ändå bli helt obegripligt för varje sant polsktalande, även om det var genomförbart!

Undrar också om de långa orden är orsaken till att importerade tv-program och utländska filmer inte textas. De dubbas inte ens. Nej, de BERÄTTAS. Man hör Stjärnan börja sin replik: ”I think we ought to…” – där tonas skådespelarrösten ner och en polsk man (alltid en man?) tar över och för publiken genom historien, en och samma röst filmen igenom. Undrar hur de gör med tecknat, ni vet när vi lockas med att ”Alla talar svenska”? Blir det ”En tuggar på polska”?
”I Paris förnäma salar minsta småbarn franska talar” skaldade Falstaff Fakir för länge sedan, förmodligen i ett anfall av förtvivlan över hur svårt det kan vara att kommunicera med snorkiga parisare.

Han var nog aldrig i Polen, för det skulle ha fått honom att inse att franska verkligen är en barnlek. Då hade han i stället skrivit: ”I Warszawas fina salar minsta småbarn polska talar” och vi skulle alla kunna förundras med honom.
Tak, tak.

Copyright Klimakteriehäxan