En sån natt!

Det var en fantastisk natt.
Mälaren alldeles blank, upplysta fönster ut mot sommarnatten, en pampig måne på väg upp genom tunna molnslöjor. Andmamman med fyra ungar har dragit sig tillbaka för kvällen.
Efter en jättegod middag fick vi skjuts hem. Lyxskjuts. Över vattnet.

Båten går inte fort och är inte pampig, men den ser trygg och stadig ut, precis som skepparen själv. Tyst går den också, inte som de där trista fartvidundren som väcker alla inom en sjömils radie.
Filtarna vi erbjuds behövs inte.
Mitt ute på sjön slår kapten av gasen och korkar upp en liten trevlig flaska.
Skål för sommaren! Skål för goda vänner!

Vi drar på lite mer gas och tuffar vidare. Badklipporna är blanka och övergivna. Neonskyltar speglar sig pråligt. Biltrafiken ger liv åt broarna. Bekanta byggnader ser helt annorlunda ut från sjösidan. Andra hus upplever man sig aldrig förr ha sett.

Enstaka sjöfåglar guppar fridfullt på vattenytan. Måsarna har radat upp sig med sitt artspecifika avstånd på en träbarriär – det där med artspecifikt avstånd fick jag lära mig av en biologiprofessor från Jönköping för några år sedan. Det är alltså det som är förklaringen till att fiskar i stim och fåglar i flock aldrig krockar: de håller en ganska konstant distans till närmsta individ, något människan väl ännu inte riktigt förstått att bemästra.

Men i en liten båt en ljummen kväll på en vik av Mälaren är avståndet till de andra individerna ombord perfekt – nära men inte närgånget, varmt och omtänksamt men inte påträngande.
Just här och nu verkar vi precis som måsarna ha hittat vårt eget idealiska avstånd till varandra.
Tack för i natt!

Copyright Klimakteriehäxan