Tugga på polska

Polsk mat är värd ett eget kapitel.
Polsk mat har ofta något i mitten.
Ofta är detta något kål.
Kål är gott, men det kan bli lite mycket ibland om man tuggar på polska.

Matupplevelser tillhör det bästa man kan få när man lämnat sin vanliga trad och möter nya miljöer.
Och märkvärdigt nog fanns det mycket på matområdet att förundras över i detta vårt närliggande land. Ibland undrade man verkligen om vi bara åkt till Polen och inte till Syd- eller Nord-dito på mer arktiska breddgrader, så fjärran kändes det vissa stunder. Eller vad sägs om pasta som får jordgubbssylt över sig? Gick också att få med något som mera såg ut som äppelmos.

Korvskivorna på frukostbuffén var inte bara ordentligt vitprickiga av späck, de var också flera centimeter tjocka. Strax bredvid stod små aladåber vars innehåll var omöjligt att gissa, men de dallrade i alla fall på klassiskt aladåbvis. Det är också det snällaste som kan sägas om dem.
Till lunch fick vi kokta morötter som var runda, i storlek som körsbärstomater. Om de hade en speciell morotssvarv i köket eller om de faktiskt växte så gick inte att utröna, det räckte inte kroppsspråket till för.

Golonka är polska för fläsklägg. Serveras självklart med kål, en variant på surkålstemat. Grillspetten i de provisoriska semesterrestaurangerna var över halvmetern långa. Hur stor del av spettet man ville äta bestämde man själv, pris efter vikt. På stekborden låg potatisar och rullade i fett och kryddor, luften var full av matdofter och den som till äventyrs inte blev mätt på kött och potatis (eller på bara lukterna) kunde i nästa stånd toppa med en gofry. Gofry är en tjock, rektangulär våffla som kan lastas med det mesta på Viktväktarnas listor över dödskallemärkta ingredienser: vispgrädde, glass, sylt, chokladsås, strössel, smågodis, nötkräm – bara fantasin sätter gränsen. En del gofry-ställen erbjöd också färska bär: jordgubbar, hallon, blåbär. Ett kilo finfina jordgubbar kostade cirka 8 kronor i fruktståndet… åh, om man bara hade kunnat få med dem hem!

Men det mest fascinerande har jag sparat till sist: damernas öl..
Polen är ett stort öl-land med, vad jag förstår, bra bryggartraditioner. På semestern dricker man öl, inte vin – det kan ju förstås bero på värmen, men inte bara på den. Rejäla sejdlar med skummande, kall öl är alltså en naturlig del av avkopplingen, så långt är vi helt överens. Fast i Polen innehåller sejdeln också ett sugrör. Samt något rött på glasets botten. Sylt. Hallonsylt.
Ingen riktig karl dricker förstås detta, som verkar vara en uppfinning för att söta flickor som gillar sött också ska ha en söt ölstund. Med sugrör.
Om jag provade? Nej. Jag har mina fördomar och öl med sylt och sugrör är inget för mig, den fördomen tänker jag fortsätta att vårda. Ömt. Men någon modigare än jag kan kanske höra av sig och berätta???

Finalen på mina polska matäventyr blev i alla fall vad jag verkligen menar med en Grand Dessert. Ett formidabelt matminne, en smaklökarnas högtid långt bortom vitkålslandet. För det allra sista jag stoppade i munnen innan vi ställde oss i kön till färjan, det var rena drömmen: en stor skål smultron. Riktiga smultron. Med vispgrädde. För ungefär 14 kronor.
Jo en sak till innan jag sätter punkt:
Vi hade tur med vädret.

Copyright Klimakteriehäxan