Min lilla Elna

Hon har stått mig nära i över trettio år, min lilla Elna.
Elna är min symaskin. Hon syr fast hon sällan blir smord, alltid är dammig och nu förstås är långt ifrån modern.
Men vad gör det? Hon har min beundran och trofasta kärlek.

Det började med att vi, tre kollegor på jobbet, samtidigt kom på att bland allt det vi saknade så saknade vi symaskin. Och eftersom vi var företagsamma typer gjorde vi en ordentlig research:
Vilka symaskiner var bäst-i-test?
Och var kunde man i så fall inhandla en sådan?
Och, ännu viktigare, om man köpte tre på en gång kunde man kanske få ett bättre pris?
Det kunde man.

Symaskinen som var ett måste på den tiden var en Husqvarna. Den kunde allt, kanske med något enstaka undantag. Det fanns alla sorters mönstersömmar och finesser. Man kunde inte annat än falla till föga för all denna tekniska briljans och effektivitet. Vi köpte, alla tre, till nedprutat pris.

Men när jag hade kånkat hem maskinen och torkat svettdropparna ur pannan kom tveksamheten. Min lilla, men inte pyttelilla, etta blev liksom full av symaskin. Var jag än försökte ställa den stod den i vägen. Och även om jag var glad över att äga en sån tjusig sak så tyckte jag att den syntes alldeles för mycket.
Summa summarum: jag ångrade mig.

Inte minns jag året, men ångerveckan måste ha varit uppfunnen. Jag stretade tillbaka till affären med min maskin och sa tack, men nej tack.
Fast jag ville ju ändå ha en symaskin.
Då stod hon där, lilla Elna med efternamnet Lotus Special. Hopfällbar, en fjärdedel så stor som sin svenska släkting, lättviktig. Billigare dessutom.

Hur var det då med finesserna? Tja, så där. Raksöm, sicksack, trestegssicksack. Knapphål går att få till. Men eftersom jag ändå aldrig riktigt förstått när jag skulle börja göra finbroderier på maskin tyckte jag inte det var något problem.
Och tänk så rätt jag hade.

Vi har väl inte åstadkommit några mästerverk, Elna och jag. Men ett och annat enklare klädesplagg har det blivit. Ibland t o m ett knapphål. När ungarna var små var det hur kul som helst att tota ihop något – det gällde att passa på innan de var stora nog att försvara sig.
Numera blir det en och annan någorlunda rak gardinfåll. Enstaka spruckna sömmar kan åtminstone tillfälligt tvingas ihop.

Min lilla Elna och jag, vi ska aldrig skiljas. Det har hänt att folk har lagt skambud på henne, i tron att hon var omodern och därmed till salu för att ge plats för något nyare, med färska finesser. Å nej, den går jag inte på.

För just den här sortens maskin slutade man tillverka – den var väl för bra, för hållbar, för funktionell för att vara lönsam i längden, sett ur fabrikantens synvinkel. Hennes like står alltså inte att finna på marknaden i dag.

Och vi har klarat oss så bra med raksöm, sicksack och trestegssicksack. Inget krångel, inget överdrivet finlir.
Man kommer långt med det i livet.
Både med och utan symaskin.

Copyright Klimakteriehäxan