Alla behöver lite tango

En blänkare i tidningen fick iväg mig på ett äventyr i går.
Ett äventyr i tango-takt.
Color Tango hade konsert. Sex herrar och en dam som kommit hit från Buenos Aires för att ge oss frostnupna svenskar lite hetta och passion i höstmörkret.

Argentinsk tango är inte några låtar lite hur som helst. Det är bandoneon, fiol, piano, i just den här gruppen kompletterade med synt och bas. Bandoneon är ett litet knubbigt dragspel med enorm bälg, man har det vilande på höger knä medan man spelar med hela kroppen.

Det finns en diskussion om likheter mellan finsk och argentinsk tango, och om vilken som kom först. Strunt samma, tycker jag, men olika är de. Den finska varianten ligger närmare vanlig pop- och dansmusik, medan argentinarna broderar mer på sina instrument och ibland kan det bli riktigt svårbegripligt, som när Astor Piazzolla är i farten. Nu har han varit död i mer än tio år, men han är fortfarande högaktuell eftersom andra så ofta spelar hans kompositioner. Samma sak gäller Osvaldo Pugliese, en annan av den moderna argentinska tangons storheter, och Color Tango spelade en rad av hans melodier.

Men i tangons underbara värld betyder det inte så mycket att stjärnan har dött. Störst av dem alla är Carlos Gardel, och han dog redan på 30-talet. Hans filmer visas fortfarande, hans skivor ges ständigt ut i nya upplagor – och faktum är, om du talar med en äkta Gardel-fan, att Carlitos bara blir bättre och bättre ju längre tiden går. Det är ju inte alla man kan säga det om.

Tyvärr fick vi inte oss någon av Gardels klassiker till livs på den här konserten, men det var kul ändå. Och Gardel var ju sångare – här handlade det bara om musik, utan sång och utan dans. Tro inte att man alltid sjunger och dansar när det är tangofest. Ofta sitter man bara och lyssnar, njuter med hela kroppen. Ingår en sångare i orkestern blir det brinnande hjärta, massor av svärta och smärta och visste man inte innan att kärlek kan skapa problem inser man det redan i första versen. Det är SÅ häftigt!

Uppvisningsdansare får en att dra djupt efter andan: tänk att kunna ta de där stegen, att uttrycka så mycket känsla med en fot, att knycka till så dramatiskt och vältajmat med huvudet! En ”vanlig” människa skulle få nackspärr för evigt.
Men naturligtvis finns det vanligt folk som dansar tango, både i Latinamerika och här. På en tangobar ”bailable” – en där dans är påbjuden – blir det stämningsfullt och svettigt ganska snabbt, stundtals bryter dessutom allsång ut, eftersom många melodier är evigt gröna låtar som argentinaren fått med modersmjölken. Paren glider elegant fram, det finns inga åldersgränser, inga hinder, det är kroppar och musik i ljuvlig förening.

Jo då, jag har försökt dansa tango, fast inte i Argentina. Min kavaljer kunde. Jag kunde inte. Trodde han skulle bryta ryggen av mig och tog mig av golvet så snart det gavs en chans, smög mig bak till väggen och försökte göra mig osynlig. Alltså uppstod ingen ljuvlig förening alls.
Det finns ju tangokurser. Fast jag tror inte jag törs anmäla mig. Har fel sorts begåvning, fel leder, fel muskler (?). Men tänk… tänk om jag kunde dansa en enda tango med en eldig dansör… det skulle förstås handla om läraren, då, som tagit ordentligt betalt för sin uppoffring… och som förmodligen fått blåmärken både här och där efter mina misslyckade fotviftningar och felsteg…

Nej, jag får nöja mig med rollen som passiv tango-diggare.
Har en del i skivhyllan som räcker långt. Där finns inte bara Gardel. Sven-Bertil Taube har minsann gjort tango med Argentina-stuk, och han har gjort med den äran. Och minns ni tangocharmören (nåja) i filmen Evita, han som har Madonna/Evita som älskarinna i början? Det är engelsmannen Jimmy Nail som faktiskt sjunger tango som vore han nästan från Buenos Aires, i alla fall någon utkant (men inte från Helsingfors)!
Svenskar, finländare, argentinare, engelsmän – i detta sammanhang är vi alla lika.
Alla behöver lite tango!

Copyright Klimakteriehäxan