Stress och stickning

Det verkar vara dags att ta till stickorna igen.
Nya designhitten Dagmar kör stickat, Anna Holtblad har haft mycket stickat länge, Filippa K också. Plus några andra stjärnor till som lyser olika starkt på modets stjärnhimmel. Den damklädesbutik som inte har metervis med mjuka koftor finns inte. I en av dagens tidningar hyllas det stickade och flera plagg presenteras som gör-det-själv.
Självklart kan jag sticka.
Lika självklart har jag stickat, ett och annat har blivit riktigt lyckat, men det var förstås länge sedan.

Jag ska aldrig glömma hur det var när vi skulle lära oss sticka på slöjdlektionen i skolan, Förstlingsverket var två grytlappar, en rätstickad och en i rutor med aviga och räta. De finns kvar än, ett par unika hantverksprodukter i blekt ljusvekegarn med röd kant. Formen uppvisar vissa likheter med en kvadrat, maskorna är av vitt skilda storlekar och den värmeisolerande effekten blev därefter – det är väl förklaringen till att de fortfarande existerar.

Nästa mästerverk skulle bli yllesockor. På fyra strumpstickor som ständigt ramlade ur maskorna. Men det blev en fot, en jättefot. Skaftet i resårstickning blev däremot så smalt att inte ens en fot i minsta barnstorlek kunde tränga igenom. Efter den erfarenheten hatade jag stickning.
Det gick rätt många år innan jag beslöt mig för att tiden var mogen för ett nytt försök, och se! det blev en tröja som blev alldeles användbar. Min stolthet visste inga gränser. Jag smällde ihop ett par tumvantar i överblivet garn av bara farten.

Sedan dess har det blivit en hel del tröjor, först åt mig själv och sedan till barnen. Min pappa fick ett par raggsockor med regnbågsrandiga skaft – han blev lindrigt uttryckt förvånad över ett sådant färgglatt tillskott till garderoben. Till maken har jag stickat en säger en tröja, men hu så stora stycken det ska vara till herrstorlek!

När nu stickning kommit på modet igen borde man alltså hänga på. Det är ju så avkopplande, sägs det, att sitta där i soffhörnet och handarbeta. Garn har jag till livets slut, stickor i alla grovlekar och material också. Men det har gått troll i stickandet. Ingenting jag påbörjat sedan mitten av 80-talet har blivit klart. I ett skåp finns delar till flicktröjor i storlekar som dottern lämnade för mycket länge sedan. Ett jättefint rött mohairgarn skulle bli en enkel men snygg och värmande kofta till mig själv. Plockade fram det nyligen men eftersom jag inte lyckades räkna ut var i beskrivningen jag befann mig åkte arbetet tillbaka in i skåpet igen.

En kvinna som nyligen gett ut en bok om sina erfarenheter av stress och utbrändhet berättade på bokmässan, att stickning varit ett av hennes sätt att tillfriskna.
För min del tror jag att stickning för evig framtid tvärtom är ett säkert stressmoment. Så garnnystanen i skåpet får nog ligga kvar.
Vill ju inte riskera att bli utbränd bara för att modet svängt en gång till.

Copyright Klimakteriehäxan