När hela huset blinkar

Jag bodde en kortare period av mitt liv i USA, närmare bestämt i The Sunshine State – dvs Florida.
Till min första jul for jag Miami runt för att få tag i en liten gran. Det blev till slut en ganska ful plastgran, men det var med den som med de flesta granar som inte är perfekta: den blev rätt okej med lite kulor och glitter i.
Och så hade jag ju balkong också. Man har gärna det i The Sunshine State.

Alla mina grannar hade ljusslingor på sina balkonger. Jag kände grupptrycket och for iväg till närmsta köpcentrum.
Det blev en lång slinga med lampor i rött, gult, grönt och blått. Lamporna kunde blinka. Jag satte i kontakten och min balkong började blinka i kapp med alla andra blinkande balkonger.
Möjligen var det inbillning, men jag tyckte att det hördes ett litet litet ljud också, i takt med blinkningarna.
Jag blev irriterad.
Men stod emot.
Bor man i Amerika SKA man ha blinkande balkongräcken i december.
Jag blev ännu mer irriterad.
Försökte stå emot.

Det gick i någon timme. Sedan orkade jag inte längre. Även om jag blundade blinkade det rött, grönt, gult och blått i mitt huvud.
Just som jag skulle slita ur kontakten och rusa med eländet till soprummet upptäckte jag en liten knapp. Om man tryckte på den slutade lamporna blinka.
De lyste som vilken hederlig svensk julgransbelysning som helst, om ock i fler och bjärtare färger.
Jag kunde andas ut och ljusslingan överlevde.

Men jag sände en och annan tanke till väninnan som importerade en äkta man ända från USA till Sverige.
De bodde i villa i ett av Stockholms ”finare” ytterområden. På den gatan gjorde man saker som var anständiga, kultiverade och allmänt trevliga (i alla fall när det gällde sådant som syntes utåt).

Så en dag strax före jul bestämde sig mannen i huset för att överraska lilla frugan. Hon jobbade sent och svängde inte in med sin lilla bil på uppfarten förrän nattmörkret lagt sig. Men den här kvällen höll hon på att köra rakt upp på verandan och ända in i hallen. För vad hade hänt?
Jo den förväntansfulle maken stod i dörren och lyste i kapp med de hundratals om inte rent av tusentals små glödlampor som han virat in hela huset i. Runt hans fötter hoppade och studsade i förtjusning familjens tre små barn.

Hela tvåvåningskåken blinkade från grunden upp till taknocken.
Och grannarna tryckte näsorna mot rutorna och stirrade förfärat på denna chockerande syn, en nymodighet, ett vulgo-rekord och något fullständigt otänkbart.
Min väninna satt som djupfryst kvar bakom ratten. Nöp sig i armen en och två gånger, men nej, hon drömde inte.
Hon var en helsvensk mamma, uppväxt med stearinljus och en försynt pappersstjärna i fönstret.

Nu bodde hon plötsligt i ett hus som blinkade. Skulle hon skratta eller gråta? Ingetdera skulle motsvara makens förväntningar, så mycket var klart.
Han hade ju faktiskt ansträngt sig, riktigt ordentligt. Precis som vore han hemma i Amerika.

Riktigt hur dramat sen utvecklade sig har jag aldrig fått klart för mig.
Men två dagar senare var det färdigblinkat. Ungarna blev kanske mutade med extra klappar.
Grannarna i fina förorten kunde andas ut, elräkningen hann inte skjuta i höjden och ingenting blev kortslutet.
Mer än möjligen mannens humör.
Ibland lönar det sig verkligen inte att anstränga sig.

Copyright Klimakteriehäxan