Rockbjörnen till Robyn, tack!

Det drar ihop sig till utdelning av Aftonbladets musikpris Rockbjörnen. I helgen är det dags.
I normala fall är jag tämligen ointresserad. Har ofta ingen vidare koll på de olika artisterna, vad de gjort, hur de låter.
Men den här gången håller jag tummarna för Robyn.
Varför?
Här är förklaringen, i en repris från i somras:

ROBYN – TRÄFF I FEL MÅLGRUPP

Fick ett anfall av solidaritet med artistkåren för en tid sedan efter att ha läst en lång artikel om illegal nedladdning av musik på nätet.
Detta ledde till att jag alldeles oplanerat styrde stegen in i närmaste skivaffär och kom ut igen med inte mindre än tre cd i en påse. Ett stödköp för musikbranschen helt enkelt – man kan ju inte bara sno andra saker man vill ha, varför är det plötsligt OK att sno en bra låt eller ett helt album?

Nu måste jag ju erkänna att mitt stöd väl inte gick till de allra mest behövande.
För Robyn klarar sig nog hyfsat på det hon gör, med eller utan nedladdningar. Men hennes senaste skiva fanns i alla fall i min påse.
Och tro det eller ej, men jag har fastnat! Fullständigt uppåt väggarna tokigt, naturligtvis, eftersom jag måste befinna mig på miltals avstånd från hennes målgrupp. Men jag blev vänligt stämd redan av att upptäcka att hennes nya och egna skivbolag heter Konichiwa, vilket är det japanska ordet för Hej.

”Be mine” är väl redan en hit, har jag fått för mig. Med cello, för ovanlighetens skull. Men skivan är full av kul grepp. Hennes egensinniga sätt att hantera det engelska språket blir för mig ytterligare ett plus. Robyns högst personliga röst får mig att lyssna noga och jag upptäcker överraskande texter, faktiskt rätt sentimentala och med en hel del kärlekssorg i lasten.

När hon sjunger hur hon ”is wasting my time on a bum like you” så uttrycker hon ju vad alla tjejer eller kvinnor har tänkt och känt ett antal gånger i livet när relationerna inte har gått precis som på räls. Precis som ”you can´t handle me”, en.rad som aktiverat min hjärnas repeat-knapp. ”I should have seen it coming, I should have fucking known” är en annan strof som sitter perfekt.

Så plötsligt tror jag att flera spår från den här cd:n med Robyn kommer att tillhöra mina personliga evergreens framöver, tillsammans med sådana storheter som Carole King och Carly Simon, för att nämna två singer-songmakers som jag umgåtts flitigt med sedan 70-talet när känslopendelns utslag var kraftiga åt båda hållen och tragedin gick hand i hand med den största lyckokänslan. Nu räknar jag iskallt med att de stora känslostormarna ligger bakom mig – men det hindrar inte att låtarna håller.

CK kommer ni ihåg tack vare ”You´ve got a friend”, eller hur? Men ni borde lyssna om på ”Tapestry” och ”Love makes the world” och… oj, det finns hur många som helst.
CS har nog aldrig varit riktigt stor i Sverige tror jag, men hon bjuder på kanonlåtar som t ex ”You´re so vain”, ”Anticipation” och ”I´ve got to have you”, för att nämna tre på min personliga topplista.
Hennes skivor kan vara svåra att få tag på – men går säkert att ladda ner från nätet.
Hm.

PS Går och nynnar ”Wasting my time on a bum like you”. Maken lystrar och säjer, i ett anfall av häpen självkritik: Sjunger du om mej?
Men det gör jag väl ändå inte.

Copyright Klimakteriehäxan