Rätt som det är står man ansikte mot ansikte med dem.
Dessa oförklarliga förtretligheter som dyker upp när man allra minst behöver något att reta sig på.
Det är naturligtvis lite starkt att kalla det för livets gåtor – men gåtor kan ju vara både stora och små, och svåra att hitta lösningen på hur som helst.
Låt mig ta några exempel på vanligen förekommande irritationsmoment som inte låter sig bortförklaras hur man än försöker.
För det första, det allra vanligaste:
Varför rör sig just den kö jag har valt – till incheckningen, snabbköpskassan, receptluckan, paketutlämningen – alltid mycket långsammare så snart jag ställt mig i den?
Och hur kan det komma sig att, om jag byter kö, den första plötsligt sätter raketfart, medan jag står block still i min nya rad av väntande?
Vi tar en annan märklig företeelse, en sak som rimligen bara drabbar tjejer:
Vad kan det vara för mekanism som gör att nagellacket på tånaglarna sitter som berg, vecka efter vecka, medan samma lack på fingrarna, påmålat efter konstens alla regler, blir kantstött redan på andra dagen?
Mitt tredje exempel går i glömskans tecken.
När jag har mobiltelefonen där den ska vara, alltså i handväskan eller i fickan, ringer den förvisso då och då men inte oavbrutet.
Så glömmer jag den hemma en morgon.
Och vips! Femton missade samtal, åtta meddelanden på bara några timmar. Kan de där människorna inte ringa när jag och mobilen är tillsammans?
Dags för en taxi kan det bli ibland om timmen är sen, bussen just gått och sömnen drar i ögonlocken.
Då visar det sig att på den gata där det normalt rinner fram en strid ström av inviftningsbara bilar är det plötsligt helt tomt. Och när det äntligen dyker upp en ledig taxi kör den naturligtvis på andra sidan, där den plockar upp en annan nattvandrare som åtminstone i min fantasi räcker lång näsa åt mig där jag står kvar med handen lite fånigt i luften.
En sak till som kan få en människa till gränsen av ett sammanbrott. Se scenen för din inre syn: vi är på restaurang. En hungrig gäst (jag t ex) har ofantligt svårt att bestämma sig, matsedeln har alltför många lockande delikatesser, rena favoriträtterna. Så, äntligen, efter stor vånda, är valet gjort. Det kan vara strömmingsflundra med potatismos eller kalvlever anglaise (se där två av mina förtjusningar).
Gästen slår med belåten och lättad min ihop menyn och lutar sig bakåt med förväntan i blick, saliven rinner till.
Då kommer servitören tillbaka till bordet. Meddelar att just DEN rätten TYVÄRR har tagit slut.
I stället för att äta strömming står det TORSK stämplat i pannan på den hungrige. Som än en gång råkat ut för en av dessa ideligen återkommande, olösliga, livets gåtor.
Och har man en gång torskat på strömming kan det vara svårt att tänka om.
Copyright Klimakteriehäxan
Vad lack anbelangar sâ gestikulerar jag personligen mindre med târna än mina flinka fingrar. Dom (târna) är dessutom skyddade som de sköraste ägg i ragg- eller andra sockar. Sâ här ârs. Voilà min vetenskapliga förklaring.
SvaraRaderaAnnars vet man ju att det beror pâ dom idoga smâjävlarna man alltid har i släp ...
BRA!!!!
SvaraRadera*fnittrar glatt*