Modern poesi rimmar illa

Jag tror det är dags nu.
Tidpunkten har kommit för att träda fram ur dunklet. Sticka ut hakan. Trots att jag vet att jag är "fel ute”, har alldeles tokig åsikt, är åt pepparn för ointellektuell.
Men faktum är att jag tycker inte om modern poesi. I dagarna rosas Ann Jäderlund för en ny samling. Jag hör henne läsas i radio och stirrar rakt in i högtalaren. Förstår ingenting. Absolut inte ett jota.

För sisådär ett år sedan var jag med när ett nytt stjärnskott på den svenska diktarhimlen presenterades inför publik. Hon var nervös och svettig, och läste med darrande stämma upp valda exempel på sin skrivkonst. Det var inte bara jag som var oimponerad, applåden hon belönades med bestod av medlidande, inte entusiasm.
I Svenska Akademien sitter, på stol nummer 18, Katarina Frostenson. Jag har faktiskt försökt läsa henne. Utan framgång.
Modern poesi rimmar illa med mina idéer om givande läsning.

I gymnasiet hade jag en svensklärare som verkligen propagerade för dikt. Vi analyserade klassikerna med energi - och glömde dem sedan, även om jag fortfarande kan dra strofer av både Runeberg, Rydberg och Lenngren utantill. För att inte tala om ”Det eviga” av Tegnér. Hur som helst, jag smittades aldrig av magisterns entusiasm.

För samtidigt som jag kan bli alldeles knäsvag av välformulerad prosa passerar världsberömda diktverk under mina ögon utan att jag blir berörd. Och det där med att Tranströmer borde få Nobel-priset i litteratur – nej, vet ni vad. Hur skulle han kunna konkurrera ut storheter som Margaret Atwood, Joyce Carol Oates, Mario Vargas Llosa? För all del, ingen av dem har ju heller fått det, förstås…
Också bland svenska författare finns det flera som är mer prisvärda, i mitt tycke.
Men ingen av dem är poet – hade ni gissat det redan, kanske?

Trots allt finns det två diktare som jag tagit till mig. Den ene är Gustaf Fröding, som både kunde rimma och vara rolig – och i nästa stycke vara djupt allvarlig, sorgsen, romantisk. Han klädde sina känslor och tankar i ord som jag förstår och tar till mig.

Den andre heter Ernesto Cardenal, en nicaraguansk jesuitpräst som nyss passerat de 80. Han har skrivit glödande kärlekspoesi, så katolsk prelat han är. Någonstans, någon gång i yngre dagar måste han ha upplevt himmelska ögonblick som inte hade så värst mycket med kyrkoliv att göra. Dessutom är han samhällsanalytiker och stor vän av mänskliga rättigheter. Han besatt en politisk klarsyn som fick honom att i diktform förutspå Somoza-regimens fall. I sandinisternas Nicaragua blev han också den förste kulturministern. Och så – och det är det viktigaste – skriver han just så där vackert som bara en stor författare kan.

Kanske räcker det med två poeter trots allt.
I alla fall om de håller den standard som Fröding och Cardenal gör.
Om jag trots allt skulle behöva en till håller jag dörren på glänt för Kristina Lugn.

Och en öppning till för det geni som skaldade följande limerick:
En ung poet ifrån Prag
Gav ut dikter på eget förlag
Men han blev besviken
För den stora publiken
Tyckte inte om orimmad vers

Copyright Klimakteriehäxan