Min soldat är civil igen

Militär Utryckning – Civila Kläder.
MUCK.
I går lämnade han in sina kamouflagekläder, hjälmen, marschkängorna, skyddsvästen. Finuniformen som jag knappt sett på över huvud taget gick samma väg.

Det kala rummet han delat med fem andra värnpliktiga är renskrubbat, sängarna står snörrätt och duscharna luktar desinfektionsmedel, i väntan på nästa gäng svettiga lumpartjejer och -killar.
Ut kom sonen, återbördad till civilisationen, fast med sergeants grad.
Av allt att döma tog hans militära karriär slut där, utan att lilla mor fick chansen att fotografera honom i högvaktsutstyrsel utanför slottet – jag hade ju sett fram emot det…

Han har i alla fall växt under de här månaderna. Fått muskler, bättre hållning, förhoppningsvis ökat självförtroende. Blivit mer självständig. Lärt sig nya saker. Klarat nya utmaningar. Fått bra betyg! Jag tror fortfarande att han gjort rätt som gjorde lumpen.

Tiden i det militära har dock inte övertygat honom om att han kan fixa fred i världen genom att åka till Afghanistan. Men han har heller inte kommit på hur han ska skapa sin egen framtid, så det finns fortfarande ett och annat att fundera över.
Det brådskar att söka sommarjobb. Han har mailat om ett, fått ansökningshandlingar till ett annat, men som läget på arbetsmarknaden ser ut just nu är det väl inte särskilt lovande.
Det är bråttom också med att söka utbildningar som börjar i höst. Men vad söker den som känner sig i det närmaste totalvilsen?

Hur som helst blev det avslutning i glada vänners lag i går kväll. Sextio bassar åt italiensk buffe på en Stockholmskrog som inte räknas till de finare. Maten var förbeställd. Om drycken vet jag väldigt lite, men kvällen blev i alla fall sen och var enligt uppgift lyckad.

Ska ni hålla kontakten? undrar jag, med min egen pappas eviga lumparhistorier i minnet.
Han tillhörde den generation som bara kom ihåg det som var kul, kamratskapet, spänningen. Det var 40-tal och världen såg inte precis ut som i dag. Och rätt som det var kunde en gammal polare från regementet i Vaxholm dyka upp, personligen eller i minnet, och då sken pappa alltid upp, utan undantag, och minnesbilderna serverades vare sig vi ville lyssna eller inte.

Kommer sonen, min soldat, att tugga om sina lumparhistorier för sina barn och barnbarn en vacker dag?
Förmodligen. Samma historier, om och om igen.
Men troligen tar det rätt många år innan jag får höra dem för första gången. För så mycket har jag begripit att allt som tilldrar sig på en militär förläggning inte är lämpat för en moders öron.

Copyright Klimakteriehäxan