Par i treor - och Carpe Diem

En glad kompis fyller 33 i dagarna.
Jodå, jag känner faktiskt så unga människor…
Hur som helst så tänkte jag skicka en liten grattis-hälsning och surfade runt lite i sajberspejs för att se vad jag kunde finna.
Och den som söker, den finner.

Inte någon skatt, precis, men några små pikanta informationer som kan användas till en alldeles färsk 33-åring som reflekterar kring detta magiska tal som nu blir hennes egen ålder.
Eller vad sägs om följande par i treor:
33 (trente-y-trois) är det en fransman ombeds säga när doktorn ska lyssna på hjärta och lungor med stetoskop.
33 år går det mellan varje skottår enligt persisk tideräkning (Jalaali). Fast det händer att det ibland ändras till 29 eller 37 – be mig inte förklara!

33 är antalet konsonanter som finns i devanagari-språket, en variant på hindi. (Svenskan har tjugo.)
33 kotor bildar människans ryggrad – om man räknar också de bitar som finns med i svanskotan.
33 dagars oavbrutet regn är ett väderrekord från Seattle. Det sattes 1953 och sedan dess har det inte varit lika blött.

33-åriga kvinnor i Zimbabwe har i genomsnitt bara ett år kvar att leva. Det är sämst i hela världen och inte särskilt kul att tänka på, förstås. Fast trots allt en uppmaning att ta vara på dagen för en svensk 33-åring, även om hon statistiskt sett har 50 år kvar.
33 år var Alexander den Store när han dog. Då hade han ändå hunnit med en del: han hade grundat över 70 städer och skapat ett imperium som sträckte sig över enorma ytor på inte mindre än tre kontinenter.

Något imperium lär inte min kompis åstadkomma om hon så lever i hundrade år.
Men det är ju ändå en världslig sak, som Karlsson på taket brukar säja.
33 är väl en alldeles utmärkt ålder!
Grattis!
Och Glad påsk, förresten!

Copyright Klimakteriehäxan