Kedjebrev

Kedjebrev har jag alltid tyckt hjärtligt illa om.
Det bottnar i något som hände när jag var kanske sju år. Jag fick ett kedjebrev som lovade att om jag bara skickade min finaste näsduk (ja ja ja, det ÄR länge sedan) till namnet överst på adresslistan i brevet så skulle jag få hur många vackra näsdukar som helst när det blev min tur, så att säga.

På 50-talet var det faktiskt så, att flickor hade näsdukar. Fint broderade, i tunn vit batist med hålsöm runt kanten skulle det vara.
Sådan var den jag skickade, jag hade fått den i present själv. Men bara det bästa dög förstås i den där kedjan, som på inga villkor kunde eller fick brytas.

Hur många näsdukar fick jag tillbaka?
Ni vet redan svaret på den frågan.
Noll. Ingen. Inte en enda.
Det var väl då min barnatro på människans inneboende godhet fick sin första knäck.
Men det lärde mig en läxa: kedjebrev ska slängas direkt. De som till råga på allt innehåller hot om vad som kommer att hända den som trotsar påbudet att sända vidare, de borde vara straffbara.

Dagens kedjebrev är oftast av det mer oskyldiga slaget. De består av e-post, och du behöver inte investera vare sig tid eller pengar. Ofta handlar det helt enkelt om att vidarebefordra ett leende.
Som det här, som dunsade in i mailboxen häromdagen – en liten engelsk läsövning kan ju aldrig vara fel, eller hur?
Det är sagan om prinsessan och grodan, i en version som kan stämma till eftertanke…

Once upon a time, in a land far away,
a beautiful, independent, self-assured princess
happened upon a frog as she sat,
contemplating ecological issues on the shores
of an unpolluted pond in a verdant meadow near her castle.

The frog hopped into the princess' lap and said:
-Elegant Lady, I was once a handsome prince,
until an evil witch cast a spell upon me.
One kiss from you, however,
and I will turn back into the dapper, young prince that I am
and then, my sweet, we can marry
and set up housekeeping in your castle with my mother,
where you can prepare my meals, clean my clothes,
bear my children,
and forever feel grateful and happy doing so.

That night, as the princess dined sumptuously
on lightly sautéed frog legs seasoned
in a white wine and onion cream sauce,
she chuckled and thought to herself:
I don't fucking think so.

Och jag som aldrig har ätit grodlår...

Copyright Klimakteriehäxan