Shortspremiär

Jag har just begått årets shortspremiär.
Heta cityshorts?
Absolut inte.
Drygt tjugo år gamla amerikanska i bomull med resårmidja. Fantastiskt sköna, även om de kanske inte är jättesnygga. Men skönheten ligger ju som alltid i betraktarens ögon…

-Åhå, du är ute på powerwalk? sa en bekant som jag mötte.
Nej, inte heller.
Det blir inte mycket power i steget när man som jag ideligen stannar, fångad av alla dessa naturliga skönheter som vårt närbelägna koloniområde har att erbjuda just så här års.

I marknivå tulpaner i alla färger, narcisser, pärlhyacinter, stora gullvivor. I ögonhöjd knallgul forsythia, sprutande spirea. Och med blicken uppåt praktfulla magnolior, körsbärsträd, syrén och hägg i solläge som slagit ut, syrén och hägg i mera skugga håller fortfarande lite på sig. Dessutom alla de sorters växter som jag inte har en aning om vad de heter.
Det är helt enkelt fantastiskt.

Men inte bara växtriket står för aktiviteten. Koloniodlarna är det också full fart på. Spade, trimmer och kratta har kommit fram ur redskapsskjulet, jordsäckar släpas kors och tvärs. En del ägnar sig huvudsakligen åt att förvalta det de redan har planterat. På andra lotter ser man hur Projekt – alltid av en kaliber som kräver stort P – är på gång.
En farbror har bytt rollatorn mot gräsklippare och halshugger maskrosor, skoningslöst.

En annan man sitter i solstolen under sin blommande magnolia, som jag står och fånglor på – magnolia får mig ofta att fånglo, så häftiga tycker jag att blommorna är.
Han berättar stolt att han vårdat sitt träd i femton år, visar med handen hur liten plantan var när han satte den. I dag är den säkert över 2,5 meter hög, överlastad med blommor. Men just som jag står där lossnar ett kronblad och landar på mitt huvud. Javisstja, det här är sista helgen all den här prakten finns. Sådan tur att jag kom ut!

Jag lämnar kolonipysslarna och tar en sväng in i ett av Stockholms fina grönområden, en lunga på Södermalm: Tantolunden.
Det är som om solen går i moln.
För på dessa härliga, fria gräsytor under stora, vackra trädkronor ser det ut som en enda stor soptipp.
Vad tänker folk på?
Har de lämnat det där man tänker med hemma när de packade sin picknick i plastkassar och drog iväg?

Plastkassarna ligger nämligen kvar. Liksom ölburkar, vinflaskor, tetrapak, plasttallrikar, grillbrickor, matrester, salladsburkar, konservburkar, korvförpackningar, snuslådor och grillkolslämningar.
Befintliga papperskorgar är förvisso fulla, men kan det verkligen tas som ett OK till att lämna allt skräp kvar? Bara resa sig och gå? Eftersom någon annan ändå ska städa?
Men det är klart, måsarna och, framför allt, råttorna tackar förstås och tar emot.

Över allt detta fula, skitiga, eländiga sjunger koltrasten som bara han kan. Ikväll får han konkurrens av näktergalen, som är utan vinstchans i fåglarnas melodifestival så länge koltrasten är vid liv, det tycker i alla fall jag.
Men det hjälper inte. Jag som nyss var så förtjust över allt det vackra har fått synintrycken från blomstersängarna förstörda. Av marodörerna, slöhögarna, grisarna i Tantolunden.

Kokande av ilska beger jag mig hemåt, med långa arga kliv.
Så blev det lite power walk över shortspremiären ändå, till sist.

Copyright Klimakteriehäxan