Sitter och illstirrar på en stilig kvinna i min egen ålder.
Välklädd, vackra men inte pråliga smycken, vindrufsigt hår som ser alldeles naturligt ut. Jättesnyggt klädd. Tuff handväska. Smärt och till synes vältränad, lite solbränd till råga på allt.
Alla rätt, liksom.
Sådant kan vara ganska irriterande. Och känns lite orättvist.
Men det är inte det där så-gott-som-perfekt-tillståndet som gör att jag inte kan slita blicken ifrån henne.
Det jag inte kan sluta stirra på är det som står på bordet framför henne, bredvid kaffekoppen.
Hon sätter njutningsfullt skeden i en stor, maffig tårtbit, maffig även med nutida kafémått mätt. Skedlass följer på skedlass, men skapelsen (läs kaloribomben) på assietten ser knappt ut att bli mindre för det.
Varför finns ingen rättvisa här i världen?
Om jag så mycket som tittar på det där bakverket i en halv minut till har jag gått upp flera hekton, säkert som amen i kyrkan.
Varför finns det ingen rättvisa här i världen?
Copyright Klimakteriehäxan
En gång i tiden hade min syrra och jag en kompis som vi brukade käka lunch med ganska ofta. Väninnan i fråga åt aldrig förrätt, sällan varmrätt men ALLTID minst två efterrätter. Och lade inte på sig ett gram. Men det var då det. Kanske förändras metabolismen med åren?
SvaraRaderaDet var länge sedan jag såg ovannämnda väninna, men jag är säker på att hon har ändrat sina matvanor och numera följer GI-metoden eller något annat nyttigt om hon har behållt den sylfidlika figur hon hade på den tiden.
Trist, men förmodligen nödvändigt, när man närmar sig medelåldern.
Fast visst vore det mulligt om man kunde smälla i sig tårtbitar, mandelbiskvier, semlor och mazariner i ohejdad mängd utan att det märktes på midjemåttet.
Jag förstår din avundsjuka(?), Häxan!