Färsk färskpotatis

Vår midsommarvärd hugger spaden i jorden.
Det är dags för sill och till sillen ska det vara färsk potatis. Egenhändigt odlad.
Den sattes den första maj, inte en dag tidigare, inte en dag senare.
Och på midsommarafton ska de första tas upp för att åka rakt ner i grytan. Men frågan är ju: finns det några små godsaker att hämta där under blasten?

Vi som är gäster flockas kring herren på täppan, mannen med spaden.
Det är som om vi letar efter guld.
Jo, titta! Ett helt litet gäng potatisar, så gott som hudlösa, i storlek som en femkrona, dyker upp med allra första vända jordkokan.

Vi vaskar vidare. Mullen är lös och fin, de små knölarna gör vad de kan för att gömma sig, fast inför våra ögon har de inte en chans.
En efter en fångas de in. Men eftersom potatisarna är långt ifrån fullvuxna, och vi som ska äta är både fullvuxna och hungriga, blir det ett rejält hack i potatislandets hörn.

De nyupptagna behöver knappast ens sköljas, så fräscha är de. Koktiden är kort. Sillen väntar. Den som inte kör bil kan dessutom få potatis förädlad till flytande form. Molnen jagar över himlen, solen skiner ofta fast inte så länge varje gång, de blommor som rådjuren inte hunnit gnaga i sig prunkar. Rätt som det är kommer en liten regnskur.
Midsommar på riktigt.

Vet inte när jag fick ens tillnärmelsevis så färsk potatis senast. Jag skulle kunna äta bara det, med salt och lite smör. En sann delikatess.
Men det duger ju inte att gräva upp hela odlingen redan på midsommarafton. Jag får plötsligt lite dåligt samvete: i flera av stånden vi tagit syntes många små potatisanlag, stora som ärtor, mitt i det uppryckta rotsystemet.

Eftersom jag är en av bilförarna blir jag klar lite snabbare än de övriga. Snabbt smiter jag tillbaka till potatislandet, gör grop efter grop med händerna, trycker ner de redan vittjade plantorna i jorden igen och klämmer till. Sedan ger jag dem lite vatten också.

Visst skulle de väl åtminstone rent teoretiskt ha en chans att komma igen? Att bli ett nytt ljuvligt färskt potatiskok om några veckor?
Jag vet att jag inte är någon välutbildad odlare, men jag tänker i alla fall, så småningom, fråga värdfolket hur mitt experiment slog ut.
En optimist kan känna sig hemma överallt. Även i potatislandet.

Copyright Klimakteriehäxan