En laglydig människa

I grund och botten är jag en laglydig människa.
Jag gör precis som de flesta andra svenskar, jag gör som det står på skylten.
Svänger höger.
Trycker här.
Stannar.
Går inte på nysådd gräsmatta.
Betalar parkeringen.

Självklart ska vi respektera reglerna, som oftast kommit till av en eller annan ganska väl övervägd anledning.
Men det finns dagar när jag, lätt uttråkad av min egen anpassningsbarhet, leker med tanken att ställa alltihop på ända. Att ge mig ut bland folk – och inte lyda en endaste regel, bara ställa till med problem och förtret. Uppföra mig som en enda stor outhärdlig idiot. Undrar så hur länge det skulle gå?

Vad är det då för elände jag ska ställa till med när jag ska vara totalt anti allt och alla?
Jo då, det finns att välja på.
Vad sägs om att sparka den där lilla söta hunden för att se hur långt man kan få den att flyga?
Eller varför inte sätta krokben för en blind, för säkerhets skull också sno den vita käppen innan stackaren kommer på benen igen.

Man kan tänka sig att spänna ögonen i en rundkindad bebis tills han börjar gråta och sedan upplysa barnets mor om att hon har den fulaste unge som någonsin sett dagens ljus.
Fråga fi-representanten på torgmötet om inte det enda hon egentligen är ute efter är en karl.
Recensera en kvinnlig medpassagerare på t-banan vars klädsmak det är svårt att uppskatta, men desto lättare att kritisera – med hög och tydlig röst, förstås.

Eller så – det här kan låta oskyldigt men är ofantligt provokativt – slår jag mig i slang med en annan t-banegranne som är djupt försjunken i en bok. Jag vet hur historien slutar. Det gör inte han, och han har hälften kvar. Men nu får han minsann veta vem som är mördaren! Yesss!
Och i fruktståndet på torget klämmer jag allt vad jag orkar på tio tomater och fortsätter med att misshandla päronen, innan jag raskt vänder ryggen till utan att köpa så mycket som ett körsbär. Väl framme vid blomsterförsäljaren ”råkar” jag bryta av hans största orkidé.

Hur länge skulle det alltså gå att hålla på så här innan någon totalruttnade och slog ner mig? Ringde efter psykjouren? Gallskrek på polis?
Märkligt nog inbillar jag mig att det skulle ta förvånansvärt lång tid innan någon beslöt sig för att göra något. Vi är ju inte särskilt duktiga på att gripa in, att försvara de svagare, att be folk som bär sig illa åt skärpa sig.

Men jag kommer inte att ta reda på det riktiga svaret. För när jag så har hållit på så här ett tag och radat upp alla taskigheter som skulle kunna drabba omvärlden genom min lilla konstiga revolution inträffar något mycket positivt.
Jag upptäcker att det är riktigt angenämt att vara den där laglydiga, om än lite tråkiga, människan.

Copyright Klimakteriehäxan