Politik som ögonfröjd

De politiska partierna har packat och dragit, Visby känns plötsligt nästan folktomt. Algbältet har tagit strupgrepp på havet, ingen törs bada. Det är betydligt trevligare att vända blicken in mot land.

Trots rekordvärme och inte en endaste regndroppe, ja knappt en molntuss på himlen, fortsätter Gotland att blomma. Vägrenarna är naturens eget ljuvliga stilleben, och jag skulle vilja föreslå politikerna att byta sina partiblommor till säsongens höjdare från Sveriges största ö.

Socialdemokraterna måste förstås behålla rosen. Att Visby kallas för Rosornas Stad är helt försvarbart. Den som själv är misslyckad rosenodlare blir grön (häpp) av avund inför överdådet. Men rosorna är förstås alls inte bara röda, de är vita, gula och rosa också. Centern behöver kanske inte heller byta, för klöverblad finns det trots torkan gott om, till såväl röda som vita blommor.

Folkpartiets blåklint borde finnas här, men den har undgått mig. Däremot är cikorian hur vacker som helst, lite ljusare blå, men vad gör väl det? Blåklockan kan också kandidera för (fp). Mörkare blå är blåelden, den borde passa moderaterna, som är det enda parti som inte valt en egen symbol ur växtriket.

Miljöpartiets maskrosor är utblommade. Får man erbjuda lite fibbla i stället? Samma färg, och också korgblommig. Samt mindre hatad av trädgårdsvännerna. Vänsterns nejlika är inte vild, men det är den fantastiska vallmon, som borde vara tillräckligt röd för att falla i partiets smak. Vitsippan, kristdemokratisk symbol, hör våren till. Nu kan hundlokan ställa upp, lika oskyldigt vit och ren.

Plocka en bukett av allihop och vips! blev svensk partipolitik vacker.
Rena ögonfröjden.

Copyright Klimakteriehäxan