På livstid

Vi blev sex till middagen i går kväll. Familjen förstärktes av dotterns pojkvän och en av sonens lumparkompisar, som dök upp på besök i Kungliga Huvudstaden.
Bara trevligt.

Och vi var ju förstås lite nyfikna på vad som hänt med kompisen från luckan efter muck.
Jo, han hade haft tur, fått jobb på en fabrik inte långt hemifrån.
-Tråkigt jobb, visserligen, men jobb, som han konstaterade lakoniskt.
-Jaha, är det ett sommarjobb då eller?
-Nej, jag är livstidsanställd.

Det var som om en elektrisk stöt träffade oss allihop.
Jag fick tillbaka målföret först.
-Finns det? sa jag förundrat (med in- och utlasning, långtidsvik och projektanställningar snurrande i hjärnan).
-Jo, svarar han med förvåning i rösten, jo, det är nog ganska vanligt, tror jag.
-Vanligt? säger någon, vanligt? Fast det låter ju lite som en dom, om nu jobbet är trist – att ha det på livstid, alltså.
-Nä, inte livstid, rättar kompisen.
-Visstidsanställning heter det.

Vi hade hört fel allihop.
Och sakernas tillstånd återställdes till det normala. För i höst har han förstås inget jobb, i alla fall inte som han vet om i dag. Verkligheten för 20-åringarna ser oförändrat ut så här: ingen yrkesutbildning, inget jobb, och utan jobb ingen bostad, utan bostad inget eget liv... risken att bli en biffgapare är överhängande.

Till efterrätt provsmakade vi den nykokta J&R-sylten till vaniljglass, och sedan försvann grabbarna så småningom ut på nya äventyr.
Vilket får mig att tänka på den statistik som visar, att just unga killar är de som oftast råkar ut för bråk och rån och ännu värre saker när vettet runnit ut i samma takt som ölet runnit in.

Klockradion visar 04:23 när jag vaknar. Jag vet direkt att grabbarna inte kommit hem. Vet också att det inte behöver betyda någonting alls, annat än att de roar sig efter bästa förmåga. Det är inte ens ovanligt. Men jag gillar det inte, tycker att de kunde ha masat sig hemåt vid den här tiden.
Siffrorna i klockradion har just tickat upp till 05:04 när jag hör nyckeln sättas i låset. Två par fötter i storlek 44 tassar in i den tysta lägenheten, i god ordning.
Jag kan somna om.

Man kan oroa sig för framtiden som räcker över några nattliga timmar nästan lika mycket som man kan ängslas över hur det ska gå för dem de närmaste 50 åren.
För om det är något man inte har på viss tid utan på livstid så är det mammarollen.

Copyright Klimakteriehäxan