lördag, januari 14, 2006

Har du biffgapare hemma?

Får jag härmed presentera en ny variant på homo sapiens: biffgaparen.
I England, där fenomenet har uppmärksammats i diverse massmedier, kallas de kippers. Det står för ”Kids invading parents pockets, eroding their retirement savings”.

Jag har haft en del huvudbry för att åstadkomma en svensk version av begreppet, men nu tycker jag att jag lyckats. På svenska får de hädanefter heta biffgapare!
Vilket någorlunda troget följer den brittiska förlagan. Och precis som kippers, den klassiska brittiska rökta fisken, är ju biff något att äta…
I min version står det alltså för ”Barn som invaderar föräldrarnas fickor och gör av med pensionspengarna”.

Faktum är att de det handlar om med största sannolikhet dessutom gärna gapar över en mör och trevlig biff, som förstås också är gratis – det är ju hemma hos mamma och pappa…
Men det är alldeles för lätt att ironisera över ungar som aldrig kommer iväg hemifrån, eller som ideligen studsar tillbaka till barnrummet hos föräldrarna.
Vart ska de annars ta vägen?

Utan rätt utbildning och erfarenhet får man inget jobb. Utan jobb har man inga pengar. Utan lön får man ingen bostad. Utan egen bostad får man i det långa loppet inte ett eget liv.
Och det är ju ändå det vi önskar dem, de där unga människorna som ofattbart nog varit bara en halv meter långa och totalt beroende av oss och vår omvårdnad.

Sonen, tack och lov i tryggt om än tillfälligt förvar hos försvarsmakten, har en rad med kompisar som efter studenten i våras vilset ser sig om i vuxenvärlden. En har efter idogt letande fått vikariat på ett fullständigt okvalificerat jobb. En kommer inte in på den utbildning han vill trots toppbetyg. En annan pysslar med sin elgitarr och drömmer om att bli upptäckt, men det är som bekant inte något som händer varje dag.
En tredje har tröttnat på att leta och går så vitt jag förstår upp vid tretiden på eftermiddagen till en ganska sen frukost. Sedan spelar han dataspel till fem på morgonen. Det liknar ju inte ens ett liv.

Men den som inte har en bestämd inriktning, som inte känner sig kallad till varken välavlönad renhållningsarbetare, präst eller specialiserad hjärnkirurg, känner sig helt begripligt ganska vilsen. De ”hetaste” utbildningarna är det långa köer till, och student med mediokert betyg göre sig icke besvär – det är chanslöst.

Inte underligt då att gruppen biffgapare rimligen blir bara större och större, att vi alla får bekanta oss med representanter för denna nya befolkningsgrupp.
Kanske har du redan en där hemma?

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Hoppas att jag inte har det... men som vanligt så sant så sant....
    Största problemet med ungdomar är nog att dom är så bekväma och tror att det löser sig ändå....

    SvaraRadera
  2. Ungdomsarbetslöshet och bostadsbrist är det största problemet för biffgapare och deras föräldrar, menar jag. Dyra bostäder, om det finns några, problem med att förutse inkomst gör bostadsbidrag till en sorts hasardspel där man i princip oförskyllt kan dra på sig stora skulder. Det finns en utmärkt tydlig statlig rapport om detta från en av alla dessa utredningar som sedan inte verkar leda till någon konkret politik.
    Att vissa biffgapare blir håglösa och tillbringar tid i sängen eller framför datorn är inte konstigt men väldigt illa av många skäl.

    SvaraRadera
  3. Visst är det lite otäckt att fundera över de små livens framtidsutsikter...

    SvaraRadera
  4. Kan ju säga att jag är i det där stadiet just för tillfället. Det beror INTE på att jag är för bekväm, utan för att jag vet vad jag vill och tänker inte nöja mig med något som jag inte vill. Så tills min chans kommer, så får jag stanna här hemma.

    SvaraRadera
  5. Jooo så sant så sant...
    Dilemmat som jag har, som förälder är ju att de ska bli självständiga, men när inte DET funkar sen i praktiken - i samhället, ja då är det inte lätt.
    Det är ett tufft jobb, att vara förälder!

    SvaraRadera