Om, med och till min kära dotter

”Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon” skrev Anna Maria Lenngren.
Det är lätt att tolka in stor sorg i det citatet, även om diktens innehåll är satiriskt och, åtminstone med nutida ögon, ganska underhållande (den skrevs i 1800-talets början).

Jag är väldigt glad att jag har en dotter, även om jag vissa dagar knappt ser röken av henne trots att hon bor hemma.
Hon var en stor överraskning redan på BB, eftersom jag var fullständigt övertygad om att barnet i min mage var en lillebror, alltså av samma kön som min förstfödde.

Inte hade jag en aning om att jag skulle tycka att det var så roligt att få en ”av den andra sorten” – alla sorter var förstås välkomna!
Men jag blev jätteglad och kunde knappt bärga mig innan jag fick rusa in i närmsta butik och köpa en liten brodyrklänning. Det var ju ändå en flicka!

Och när jag ibland stått frågande inför saker som jag tolkat som ”typiskt manliga drag” hos sonen har jag i stället känt vibrationerna från förfluten tid när jag studerat dottern. På sig själv känner man som bekant andra – det funkar i mamma-dotter-avseende också.
Naturligtvis är vi olika på många sätt, men det finns både yttre och inre likheter mellan oss, likheter som är ganska lätta att identifiera.

Med sonen har jag varit på vift några gånger på tu man hand. Det har varit fantastiskt kul. Vi har åkt vaporetto i Venedig och kikat på sälar på Gotska Sandön, till exempel. Men ensam med dottern har jag aldrig lyckats komma iväg längre än till Stockholms city – och det är ju inte så imponerande om man betänker att vi bor ett stenkast därifrån.
Det finns så mycket att konkurrera med, och det handlar om starka medtävlare: kompisar, lagkamrater, datorn, sängen – och så, framför allt, pojkvännen.

Jag försökte hitta en resa till solen för oss två efter nyår. Jo, för all del, dottern kunde tänka sig det. Men blev inte alls ledsen när inga resor fanns. För då blev det ju massor med tid över till det där andra i stället.

Nu skulle jag vilja göra ett nytt försök på sportlovet. Fast inte finns det några platser på några flygplan kvar så här nära inpå? Chanserna är minimala, även om man som jag är optimist och tror att ett eller annat återbud skulle kunna tänkas dyka upp i sista sekunden.

För att vi vill till värmen båda två, det är helt klart – se där en liten gen som dottern uppenbarligen bär på, ett arv i direkt nedstigande led från mamma. Flickan är dessutom inte oäven på shopping, så där vansläktas hon inte heller. Och lite inköp skulle vi nog kunna klara av om vi bara kom iväg någonstans.

Men om sanningen ska fram skulle dottern nog ännu hellre åka till fjälls med pojkvännen. Fast även där är chanserna till restplatser få.
Hur som helst riskerar jag ännu ett baklängesmål i matchen om dotterns gunst. Och ännu en missad möjlighet till några dagar tjejer emellan.
Det är bara att hacka i sig, och inse att sådan ser framtiden ut.
Huvudsaken är att jag inte tvingats dela Anna Maria Lenngrens sits.
Jag har i alla fall en dotter, och det är jag mycket glad över.

Copyright Klimakteriehäxan