För eller mot Woody?

Det är märkvärdigt svårt att komma iväg på bio, trots att film är så kul.
Men i helgen hände det.
Såg Match Point, Woody Allens senaste, som han såväl skrivit som regisserat själv, men som han för ovanlighetens skull inte spelar i.
Woody har en märklig effekt på folk.
Endera avskyr man honom – som min man gör.
Eller så njuter man i fulla drag av så gott som allt han gjort (t ex Radio Days, Annie Hall, Zelig, Kairos Röda Ros) – som jag gör. Jag vet fler som är i samma situation, som ”valt sida”. För eller mot Woody.

Nu följde maken med och såg den här filmen, dels på grund av att det var ont om lockande alternativ, dels för att upphovsmannen garanterat inte skulle dyka upp på duken. Möjligen fanns ett stänk av uppoffring med i bilden dessutom.

Och inte vet jag om det handlar om att jag hade bestämt mig i förväg – men jag blev verkligen inte besviken. Oj, en sån film!
Jag satt som på nålar.
Vill stundtals inte titta, men måste.
Puh, skönt, nu fattar man hur det går.
NEJ!!! Det gick inte alls så som jag trodde.
Tillbaka på nåldynan igen. Och igen.
Lågmält, men outhärdligt spännande. Aningen för långt, fast välspelat.
Och märkvärdigt underfundigt påkommen historia.

Han är bra, den där Woody.
Fast maken tyckte den var så där.
Förstås.
Men han höll sig vaken.

Copyright Klimakteriehäxan