tisdag, januari 03, 2006

Jag - en receptoman

Jag är receptoman.
Det är en allvarlig åkomma. Den fyller pärmar, hyllor och lådor. Den är uppenbart obotlig, vilket är illa – även om den knappast leder till döden, annat än möjligen genom kvävning.
Vad är det som får mig att maniskt klippa, riva ut, printa eller rent av skriva av för hand alla dessa snarlika förslag till övningar vid spisen?
Hur många recept på pastasås eller lättbakat matbröd kan en människa ha?
Så vitt jag förstår finns det inga gränser.
Ändå anser jag mig själv ha passerat den där gränsen för länge sedan, såväl vad beträffar antalet kokböcker som mängden lösa lappar med mattips på.

För om man ser efter lite mera noggrant så visar det sig snabbt, att variationerna på pastasås inte är så många. Mer eller mindre vitlök, kanske, mer eller mindre av något annat. Men någon revolution blir inte resultatet.
Och hur många sätt finns att göra en pajdeg? Med eller utan kesella. Mer eller mindre fett. Kanske med lite grahamsmjöl blandat med vetemjölet, ett litet försök att bli aningen nyttigare. Jag tillåter mig påstå att det finns max fem olika grundrecept till pajdeg – och då är de ändå väldigt lika.

Och så har vi trenderna som sveper in i matoset och blir nyskapande. Fondue var en sådan modevåg. Nu står fonduegrytorna dammiga längst in i köksskåpet.
Wok blev ett måste – men du milde, sådan plats den där wokpannan tar! Och allra helst skulle den användas på gasspis, vilket få har.
Lergrytan (kallades också Romargryta) var genial och min är fortfarande ganska flitigt i bruk, men trendig var den bara på 70-talet.

En period skulle varje middag avslutas med frukt som varit inne i ugnen en stund tillsammans med vit choklad. Vanlig fruktsallad var uråldrigt, även om det var både godare och nyttigare.
Plötsligt skulle alla rotsaker bakas i ugn. En gnutta chèvre-ost kunde tillsättas till allt (ja, den trenden lever fortfarande i mitt kök…) Så där fortsätter det, i all evighet.

Vi är förvisso många som älskar recept, det är den svenska kokboksutgivningen ett tydligt bevis för. Vilken var den mest sålda faktaboken 2005? ”Sju sorters kakor”, självklart, vilken upplaga i ordningen den publikationen nu kan vara uppe i. Men kokböcker fungerar uppenbarligen också som ren underhållning, och ofta som ögonfröjd. För dagens matskribenter har förstått att liera sig med duktiga fotografer, som får den enklaste soppa att se delikat ut.

Men en kokbok kan vara hur bra och kul och inspirerande som helst – alla har de undantagslöst ett gemensamt fel: de överskattar sina användares flinkhet. Kolla på tidsåtgången, får ni se! ”Denna rätt tar tio minuter att laga”. Pyttsan. Naturligtvis tar det minst det dubbla, och blir hälften så vackert som på bilden – men kanske ändå ungefär lika gott som i originalversionen, smaken kan man som tur är inte jämföra.
Detta fenomen tror jag har en enda enkel förklaring: varken vi, amatörkockarna, eller de, matexperterna, skulle tåla sanningen.
Vi skulle inte ge oss på det krångliga och tidsödande.
De skulle inte få sälja sina kokböcker.

Och så har vi teve-kockarna. Nigella, Den nakne, Tina, Nils-Emil och vad de nu heter. Mängder av tittare följer minsta saltnypa, varje tag med pepparkvarnen. Sedan går man till respektive tv-kanals hemsida och plockar ut receptet, som prompt blir nästa bjudmiddag från första till sista råvarusmulan.

Själv har jag ett problem som en äkta receptoman inte borde ha. För vore jag en riktigt regeltrogen människa skulle jag ju läsa receptet på det jag tänker laga innan jag drar i gång i köket.
Det gör jag nästan aldrig.
Och om jag gör det visar det sig utan undantag att jag läst slarvigt.
Vilket betyder att jag alltid saknar minst en vital ingrediens i denna för mitt matbord nya kreation. Alltså blir det improvisation: man tager vad man haver, det sa ju redan alla kockars moder Cajsa Warg.

Men lär jag mig av mina misstag?
Ack nej.
Jag klipper ut nya recept och sätter i gång.
Och tar än en gång något som finns i stället för det som saknas.
Borde egentligen ge ut en egen receptsamling, när jag tänker på saken.
För, som sagt, det är väldigt lite som skiljer.
Bara receptomanin är evigt den samma.
Den går aldrig över.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

  1. Det roligaste med alla lösa recept i en bok ("ska sätta mig en kväll och klistra in dem" - händer aldrig)är att man känner igen dem på vilken slags lapp de är skrivna på:

    Lövbiffsgrytan - jo det står på rutat kollegieblockspapper...
    Citronkrämstårtan - den lappen sitter fast på receptet med räkor i röd sås...

    osv.

    Men skulle man klistra in dem så hittar man dem väl aldrig mer.

    SvaraRadera
  2. Oj, jag också! River ur tidningar och sparar för att "åtgärda" hm..
    senare! Har en jättehög nu och den ger mig endast dåligt samvete!

    SvaraRadera
  3. Anonym7:46 em

    River ut, lägger i hög, sorterar,plastar in,pärmar...snyggt fiffigt,...men..lagar aldrig..

    SvaraRadera
  4. Haha vad jag känner igen mig också. Och jag är nog också lite som tanten. JAg klipper och klistrar, och tänker det DÄR ska jag laga någon gång, men så blir det ändå att man kör sina vanliga 20 olika standardrätter - med VISS variation, precis som du skriver.

    SvaraRadera
  5. men nu när jag köpt rensa i röran så kastar jag allt direkt utan ångest *korsade fingrar*

    SvaraRadera
  6. Att det känns igen. Speciellt detta att när man någon enstaka gång gör något från ett recept - ja då gör man egentligen något helt annat... Fel ingredienser, lite mer av det, lite mindre sådant, kokar längre, steker kortare. Fast det knasigaste är att jag tror att jag har följt receptet.

    SvaraRadera