Mitt liv som lipsill

Äntligen är det över.
Äntligen har jag gråtit färdigt - för den här gången, alltså.
Det dröjer säkert inte länge till nästa.

Jag är nämligen en notorisk lipsill. Otroligt tydligt under den gångna veckan, präglad av EM i friidrott.
När Carro springer ärevarv fäller jag glädjetårar med henne. Finns det något härligare än riktigt glada människor?
Kajsas bronsbesvikelse utlöste också lite tårvätska. Nog kändes det hur gärna hon hade velat kliva över ett par centimeter till. Sak samma med Holm.

Och sedan nya hulkningar i takt med Sanna Kallurs klippta häckar. Christian Olssons örnblick sände rysningar längs ryggraden – rysningar som snabbt blev till lyckosnyft. Han gjorde det ju! Kom tillbaka!
Tro nu inte att det bara är de svenska bragderna jag gråter över.
Å nej. När maraton-mästaren Stefano Baldini sjöng den italienska nationalsången solo inför ett häpet Ullevi – det var härligt! Klart jag gråter!
Sedan borde man förstås böla ordentligt över dopnings- och drogbiten. Men då blir jag bara arg, utan tårar.

Mitt liv som lipsill började rätt sent i livet. Länge såg jag på omvärlden med lugna konstateranden: jahaja, det var ju trist, så var det med den saken. Jag var enda barnet som inte grät förtvivlat efter filmen om barnen på Frostmofjället, något av det sorgligaste som finns. Min mamma var orolig. Hon undrade hur det kom sig. Och jag svarade:
-Äsch, det är ju bara på film.
Försökte se om den där rullen för något år sedan när den sändes på teve. Omöjligt, fick stänga av. Alldeles för tårdrivande.

Och sedan har jag bara blivit alltmer lättrörd, fått allt närmre till tårarna. Jag gråter när Richard Gere hämtar Julia Roberts i slutscenen på ”Pretty Woman”. Jag har inte sett den lika många gånger som Pernilla Wiberg, men det är en favorit i videohyllan. När CJ Cregg i ”Vita Huset” äntligen hade fått tag i en karl blev han skjuten när han skulle avstyra ett mindre rån – klart att jag grät. Minns ni när lejonpappa dog i tecknade ”Lejonkungen”? Visst var det sorgligt?
Hamnar jag, motvilligt men ändå, på begravning kan omgivningen tro att det är jag som är allra närmast den avlidne, i alla fall om man ska döma av tårmängden.
Någon berättar om sjukdom, egen eller närståendes. Jag kämpar och sväljer, ingenting blir ju bättre för att jag blir ledsen.

Allra värst blir det om jag av någon underlig anledning måste hålla någon sorts tal. För ett födelsedagsbarn, en jubilar av vilken sort det vara må.
Omedelbart uppfylls jag av mina egna vackra ord.
Strupen trängs ihop, halsen tjocknar, rösten blir grumlig. Och ögonen? Just det. Fulla av tårar. Helt utan anledning.
Ska den här utvecklingen fortsätta får jag gå i ide så snart något känslosamt kan väntas inträffa.
För lipsillar är jobbiga, kanske allra mest för sig själva, men även för sin omgivning.
Det händer faktiskt att de smittar.

Copyright Klimakteriehäxan