Äntligen vann jag - en dubbelseger!

Min idrottskarriär ligger långt bak i tiden, den var inte särskilt lång och kröntes aldrig med några riktigt märkvärdiga segrar.
Men nu vet jag hur det känns att stå överst på pallen, att få medalj av ädlaste valör, att verkligen ta hem en seger att minnas och vara stolt över, att plocka fram största pokalen och putsa på den resten av livet.

Det är dottern som gett mig den här insikten.
Tänk att hon, vid arton års ålder, kunde ge mig denna upphöjelse!
Ingen dramatik omgärdade händelsen. Ingen publik fanns heller.
Vi gick bara på en trottoar någonstans sida vid sida och småpratade om allt och inget.
Då, plötsligt, kommer det.

-Vet du mamma, jag är faktiskt jätteglad att du skällde på mej för att jag släpade skorna i backen när jag gick. Du hade alldeles rätt. Det är jättefult. Jag gör aldrig det mer. Tack!
-Dessutom håller jag med om att det är äckligt att tugga med öppen mun. Gör jag inte heller längre. Tack för det också!

OS-guld? Världsmästare? Bragdmedalj?
Strunt alltihop i jämförelse med detta.
Två historiska segrar på en gång.
Och det var jag som vann dem.
Gratulationer mottages med förtjusning.

Copyright Klimakteriehäxan