Valde jag rätt?

Jaha.
Så var det gjort. Igen.
Jag har valt min representation i riksdagen, i landstinget, i kommunfullmäktige. Dessutom har jag tagit ställning till trängselskattens vara eller icke vara.
En dag fylld av stora beslut helt enkelt – inte konstigt att man känner sig lite sliten, trots att själva proceduren är kort och snabb.

Och som vanligt har jag lämnat vallokalen med en lätt förskrämd förhoppning: Det måtte väl nu inte vara min röst som avgör alltihop? Om jag tog fel, om jag missförstått, om det inte blir bra alls? Eller valde jag rätt?
Rent teoretiskt skulle det ju kunna hänga på en röst. För den trosvisse innebär det naturligtvis inget problem, skänker väl snarare en skön känsla av att betyda något, att ha makt. Demokrati.
Men för den som liksom jag vacklar mellan block och partier ända in i båset är det ödesmättat.

Det måste vara enklare att ha en tillhörighet, en riktigt stark bindning till ett politiskt läger. Att aldrig ens överväga att lägga sin röst på ett annat parti än det man stött de senaste tolv valen eller så. Men det är ju ett faktum: vi som är öppna för att byta, vi blir allt fler. Vi bestämmer oss också sent.

Annat var det förr.
Minns min barndoms valsöndagar, långt innan jag var i närheten av egen rösträtt. Pappa hade kostym och slips och nyborstade skor, mamma invigde hösthatten. Röstningen hölls i ett litet missionshus i falurött trä med vita knutar. Predikstolen stod på sin plats, fast ingen klev upp i den. Och alla, såvitt jag kan förstå, precis alla visste långt i förväg vem och vad de skulle rösta på. Trots det tog man noggrant en valsedel från varje parti – antagligen för att visa, att alla ändå hade chansen.

Inte nog med att alla var säkra på sitt val, alla visste också vad alla andra skulle rösta på. Konsumföreståndaren valde förstås socialdemokraterna, handlaren med egen bod röstade höger. Missionsförsamlingens trogna tillhörde folkpartiet tills döden skilde dem åt. Bönderna visste att bondeförbundet gynnade deras sak. Alla dessa bevakade misstänkt eventuella nyinflyttade: var någon av dem kommunist? Och de som fallit ifrån eller rent av flyttat sedan sist, skulle bortfallet av deras röster ersättas av nya som betydde en förskjutning av maktpositionerna?

I de banorna löpte samtalet när röstningen var avslutad. Då återvände också de som hade varit där tidigare under dagen. Det blev en lokal valvaka på backen utanför missionshuset. Där inne tömdes röstsedlarna ut på ett bord och räknades. Där ute studsade spekulationerna mellan slipsar och hösthattar. Kanske ändå att Anderssons ”tagit sitt förnuft till fånga” och lämnat kommunisternas läger? Månntro familjen Peterssons förstagångsväljare, tre till antalet, inte hängde med till bondeförbundet eftersom de alla lämnat sina jordbrukande föräldrar?

När resultatet tillkännagavs skrev folk upp siffrorna med blyerts på medhavd papperslapp. Ett mummel avlöste sifferraden, sedan gick var och en tillbaka hem till sig, där analysen fortsatte.
I radion kunde man sedan följa hur det gick i hela riket.
Det var intressant, men inte intressantare än rösterna i missionshuset.

Och trots att detta var så länge sedan, och trots att jag var väldigt liten och minnesbilden är lite suddig, är jag fortfarande övertygad om att alla som gick till val där och då önskade att det var just deras röst som avgjorde.
De visste ju att de hade valt rätt.

Copyright Klimakteriehäxan