måndag, oktober 30, 2006

Bland munkar och mat i Fredrika

RAPPORT FRÅN MIN NORRLÄNDSKA RESA - DEL 2
Norrland ligger åt fel håll, det vet ni att jag hävdar bestämt.
Ska man åka någonstans, då ska man ta sig söderut. Där finns solen, där finns grönskan, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten.
Men i sommar reste jag ändå runt en del i Norrland. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har det sina poänger. Man kan råka på de mest oväntade företeelser.

Ta till exempel dem fyra meter höga plåtmunken Luang Po Thuad uppe på ett berg i Fredrika (man kör 17 mil in i landet från Umeå). Han står där som reserv, i väntan på att ”en riktig Buddha” ska komma – Buddha själv tros ha påbörjat resan och väntas anlända till Sverige någon gång nu i november.
Lilla Fredrika, med cirka 3400 invånare, är nämligen på väg att bli ett buddistiskt centrum, med förväntade besökare från hela Europa, stor konferensanläggning och inre frid (får man anta). Åtminstone räknar man med hyfsade ekonomiska inkomster, de själsliga vinsterna är det meningen att gästerna ska göra.

I dag är det provisoriska buddaramatemplet inrymt i ett rött trähus, där den ende riktige munken finns. Den thailändska flaggan vajar, och antalet nyfikna är redan ansenligt. Uppe på berget hos plåtmunken finns en byggfutt. I den kan man hämta gratis kaffe, läsa på lite om buddismen, tända ljus vid det lilla altaret och köpa något som väl måste kallas souvenirer. Framför munken, som inte riktigt verkar trivas i svenskt klimat, han har faktiskt redan spruckit på ett par ställen, ligger blommor, och här finns också plats för ljus och rökelse.

När man låter blicken lämna munken – han är ingen skönhet, snarare skräckinjagande, med orm och allt – är utsikten över trakten helt vidunderlig. Vindelälven vindlar verkligen fram mellan trädklädda uddar i skugga och sol, hela grönskalan finns representerad bredvid det gnistrande, glittrande blå vattnet. En vy som gjord för meditation, kan man tänka (och det borde kunna passa även icke-buddister).

En viktig anledning till att en bit av Thailands största religion etablerat sig just i Fredrika heter Noi. Hon är en liten energisk kvinna som kom till Sverige för kärleks skull. Den kärleken tog slut men Noi stannade kvar.
I dag har hon hittat kärleken igen och är gift med Anders, en stor trygg svensk västerbottning, och hemma i villan driver de tillsammans kafé och restaurang. Gästerna, knappt tjugo ryms, placeras i vardagsrummet. Därifrån har man full insyn i köket, ett kök där det händer ljuvliga ting.

Det här är inget matställe där man går in och ber att få se menyn. Här säger man hej, berättar att man är hungrig, tar plats och avvaktar. Sedan äter man det som landar på bordet framför en. Och smaklökarna dansar!
Läckrare vårrullar än Nois går knappast att få, sprättande varma rakt upp ur fritösen. Kycklingrätten med asiatiska grönsaker smakar fantastiskt, fläskvarianten likaså.
Anders plockar disk och tolkar vid behov, men Noi pratar förstås svenska hon också.

Fast i Fredrika är hon den enda utom munken som kan thai, och på så vis är hon länken mellan Sverige och buddisttemplet. Riktigt hur det gått till har jag inte begripit, men kommunens politiker är henne tacksamma, och det med all rätt. För hur udda det än kan verka med ett stort tempel mitt i svenska Norrland så är det på väg att bli verklighet, och de ekonomiskt lagda gnuggar händerna över det man tror ska bli en framtida guldgruva.
Utan Noi hade inget av detta hänt.
Men den verkliga guldgruvan i Fredrika, den tycker jag finns i köket hemma hos Noi och Anders.

Därmed inte sagt att Fredrika uppfyller alla min krav på ett resmål.
Så här års har mycket av grönskan ramlat på marken och vin serveras inte på den här krogen, men värmen är det inget fel på och maten är något att drömma om.
Kan vara värt en sväng norröver, faktiskt.
Fast inte nu när säkert snön hunnit lägga sig.
Oj, som den thailändske munken måste frysa!
Undrar ändå om inte både han och Noi längtar, i alla fall lite, söderut?

Copyright Klimakteriehäxan

Missat min första rapport från den norrländska resan?
Den finns här och handlar om Lycksele!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar