Stenkul i Lycksele

RAPPORT FRÅN MIN NORRLÄNDSKA RESA - DEL 1

Norrland ligger åt fel håll, det hävdar jag bestämt.
Ska man åka någonstans, då ska man ta sig söderut. Där finns solen, där finns blommorna, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten, där finns de sammetsmjuka nätterna.
Men i sommar har jag ändå rest runt en del i Norrland. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har det sina poänger.

Ta till exempel Lycksele.
Ingen ort turisterna vallfärdar till precis, fast det är klart att på vintern har en och annan skidåkare vägarna förbi. Staden ligger där vid Umeälven. Det ser rätt stillsamt ut.
Från hotell Lapplands stora lunchrestaurang, byggd för att likna en lappkåta, knatar man över bron. Halvvägs över på andra stranden kan man titta på ett strävsamt par som knegar i motvind – en skulptur som fiffigt nog placerats på ett gammal fundament från en sedan länge försvunnen bro.

Väl över på andra sidan har man hamnat i centrum.
Hamburgerrestaurang (norrländska Max, självklart), bensinmack, kommunhus, Ica, Coop, vårdcentral, bokhandel, de andra vanligaste affärerna, plus en ganska kul presentbutik med mestadels norrländska prylar.
Inget att jubla över. Fast helt OK.
Lite roligare blir det när man får veta att stadens två höghus lokalt går under benämningen Manhattan.
Och riktigt roligt blir det när man kommer till torget.

Där finns nämligen den häftigaste vattenkonst jag tror att jag någonsin sett:
En jättestor stenkula rullar i ett evigt vattenbad. Kulan är 120 cm i diameter och väger flera ton. I ett fiffigt underjordiskt rörsystem pumpas vatten runt. Det bubblar upp under kulan, som vilar i en skålformad bädd. Men den landar liksom aldrig, når aldrig skålens botten. Stenen, ständigt vattenblank, rullar outtröttligt och vällustigt i sitt bubbelbad. Moln och sol speglar sig i den våta ytan.

Jag blev alldeles betagen. Tänk att bara vatten kan lyfta denna jättebumling! Tänk att någon kom på idén att ens försöka! Tänk att något så alldagligt som sten och vatten kan bli en sådan fenomenal syn!
Jo, jag vet att vatten i vilt tillstånd besitter ofantliga och ibland ytterst destruktiva krafter. Men här handlade det om tuktad naturkraft i skönhetens tjänst.

När jag väl slitit mig från torget och entusiastiskt berättade om det där konstverket råkade jag – mig ovetandes – på en urinvånare från staden.
-Jaså, du tyckte det där var så märkvärdigt? sa hon.
Jaaa – höll hon verkligen inte med?
-Om du tyckte det var märkvärdigt nu skulle du väl svimma om du kom hit på vintern, sa hon nyktert.

Det visar sig att till skillnad från de flesta andra utsmyckningar med vatten vi har i vårt nordliga klimat rullar Lyckseles stenkula vidare året runt. Också mitt i smällkallaste vintern.
Om jag någonsin igen åker till Norrland på vintern måste jag absolut ta vägen förbi torget i Lycksele. För där är det helt enkelt stenkul.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Jag har försökt hitta en bild på mästerverket på nätet för att länka till, men hittar ingen, konstigt nog. Skäms dessutom lite över att jag inte skrev upp vad upphovsmannen heter. Men någon där ute kanske vet besked?