Parmesan, tack - och därmed pasta!

Att jobba på krog har säkert sina avigsidor.
Och det går naturligtvis att hitta mängder av ursäkter för trist bemötande över matsedeln: alla kan som bekant ha en dålig dag, inte bara servitören utan också gästen.

I helgen hamnade jag på en rekommenderad italiensk restaurang på Södermalm här i Stockholm. Jag har känt till den länge, men det har bara inte blivit av att jag gått dit. Förrän nu.
Hosteria Tre Santi ligger på Blekingegatan, på bekvämt gångavstånd från Skanstulls T-banestation.
Menyn är övervägande italiensk. Personalen är övervägande svensk. Priserna är inte skyhöga, men att kalla dem låga vore inte heller rätt.

Vi var några stycken som beställde Pasta al arragosta – pasta i hummersås, för 145 kronor. En riklig portion kom in, mycket sås. Men pastan var inte al dente, som italienarna lärt oss att den ska vara. Hummerbitarna var pyttesmå. Rätten tålde helt enkelt inte en jämförelse med semesterns Spaghetti allo Scoglio (pasta med skaldjur), som blev en ständigt återkommande favorit i somras – och som kostade mindre.

Men innan vi kom så långt bad en av oss att få parmesanost. Det fick hon inte. I stället fick hon svaret:
-Det passar inte till den här maten.
Häpen över smällen på fingrarna ägnade sig min väninna skamset åt sin pasta, utan ost.
Då härsknade jag till och tillkallade servitrisens uppmärksamhet en gång till. Sa:
-Jag hörde att du upplyste oss om att man inte ska ha parmesan till den här maten. Men nu är det så att jag anser mig vara tillräckligt vuxen för att själv bestämma över vad jag äter. Jag ska be att få parmesanost!

Varje klok restaurangmänniska skulle i det läget pinna iväg efter osten och strunta i att gästen inte förstod bättre, om inte för annat så åtminstone med tanke på dricksen.
Men inte den här.
-Ska du ha ketchup också? sa hon och flinade.
-Har du nån? fräste jag.
-Nä, tror inte det.
-Då så. Då nöjer jag mig med osten.

Parmesanosten kom.
Jag blev mätt.
Men inte nöjd.
Hur gick det då med dricksen, undrar kanske någon?
Si det blev ingen.
Fast vi åt inte upp all parmesanosten i serveringsskålen.
Den fick hon göra vad hon ville med.
Vi kommer knappast att ses igen, med eller utan ost och ketchup.
Och du som går på de tre helgonens krog ändå, du vet vad du har att vänta dig.

Copyright Klimakteriehäxan