Här sitter man med lång näsa

Nähä.
Inte i år heller.
Här sitter man med lång näsa.
Ingen kvinna får Nobelpriset i litteratur.
Och inte har jag läst en enda bok av Orhan Pamuk heller.
Allt är med andra ord som vanligt.

Det har faktiskt hänt att jag i förväg både känt till och läst författare som akademien valt. Heinrich Böll var en sådan, Gabriel Garcia Marquez också för att ta två som jag kommer ihåg fast det var länge sedan. Och Harold Pinter hade jag, hör och häpna, sett i egen hög person mot Alan Bates på en London-scen i "Hemkomsten" - kanske uruppsättningen? Teaterbesöket satte inte några djupa spår, men jag blev förstås påmind i fjol när han fick priset. Men vanligare är ju att man är helt nollställd. Va? Vem?

Vad beträffar Pamuk så har jag haft ett exemplar av hans ”Snö” i bokhyllan sedan den var alldeles ny. Det har bara inte blivit av att jag öppnat den – världen är ju full av böcker som man aldrig hinner läsa.
Egentligen tycker jag att hans senaste, ”Istanbul”, som (förstås) fick lysande recensioner, låter mer lockande. Den talade han också om på bokmässan i Göteborg i september, men jag hörde honom inte.

Nu har i alla fall de som brukar kallas Aderton sagt sitt genom språkröret Horace Engdahl.
Och jag har vägt mitt exemplar av ”Snö” i handen. 528 sidor tung.
Vi får väl se. Lovar ingenting bestämt.
Världen är, som sagt, full av böcker man aldrig kommer att hinna läsa.
Nästa gång det är dags har Kristina Lugn ett ord med i laget.
Kan det möjligen vara ett steg i rätt riktning?

I väntan på det lägger jag mig på en intellektuell nivå snäppet under Akademiens och tittar på när Bert Karlsson bantar i TV3:s "Du är vad du äter".
Bert har nog inte heller hunnit läsa Pamuk.

Copyright Klimakteriehäxan