onsdag, oktober 04, 2006

Bullbak - en meningslös syssla...

En riktig mamma ska kunna baka bullar.
Kanelbullar.
Så är det bara.
Det där kravet har plågat mig i alla år sedan min förstfödde såg dagens ljus. Redan då förstod jag vad jag hade att vänta.
Man skulle förvänta sig att jag skulle baka bullar. Kanelbullar. Vackra, blanka, gyllenbruna, sockrade, goda. Mammas bullar.

I skolköket glömde jag plåten i ugnen. De svartbrända kluttarna gick rakt i soptunnan, jag räddade betyget tack vare att jag dukade vackra bord.
Resultatet av mitt första bullbak i vuxen ålder kunde förväxlas med ammunition till urtida kanoner.
Jag hade ställt frågan till mamma: Hur mycket mjöl skulle man ta?
LAGOM, sa hon. Det där lilla svenskaste ordet av dem alla, ordet som inte vet sina begränsningar vare sig uppåt eller nedåt, det dök förstås upp.

Men så snart man använder ordet lagom betyder det att man lutar sig mot erfarenhet, i det här fallet lång och trogen kökstjänst. Det hjälper novisen vid spisen väldigt lite.
Deg är, för den som inte prövat, en smetig och kletig historia. Den lever gärna sitt eget liv, och för den som vill ta herraväldet över degen är mjöl ett av de få sätt jag känner som man kan ta till. Konsekvensen är ett stabbigt bröd, i värsta fall – som jag fick erfara – blir det stenhårt och i det närmaste oätligt, odugligt till och med som fågelmat.

En och annan ätlig bakprodukt har jag i alla fall lyckats åstadkomma genom åren. Fast den där riktiga bullmamman har jag aldrig blivit. Genvägarna som dyker upp ibland har jag prövat, som recept på bullar som inte behöver knådas eller inte kräver någon jäsning. Det blir ändå inte riktigt rätt. De djupfrysta varianterna kan duga, men det är stört omöjligt att låtsas att de kommit ur den egna ugnen. Och en sak till: den som bakar ofta lyckas ofta. Den som bakar sällan lyckas sällan. Det sätter sig liksom i fingrarna, det blir lagom av allt som av sig självt.

I dag, på Kanelbullens egen dag, borde man förstås stå i köket och försöka bevisa att man kan, trots allt.
Glöm det.
En sak har jag nämligen kommit fram till: det är faktiskt alldeles meningslöst att baka bullar. För hur det än går, när de är nybakta och fortfarande alldeles varma är de ändå nästan alltid väldigt goda.
Och då tar de bara slut. Med en enda gång.
Storverk ska väl ändå vara något som går till eftervärlden?

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. lenas syster12:10 em

    Som utlandssvensk vill man ju gärna upprätthålla svenska traditioner och igår började vi en för oss ny dito. Jag såg i min svenska almanacka att det var Kanelbullens dag - förmodligen framröstad av ett antal bagerier - och vi bjöd in några internationella vänner till en buffet som avslutades med nyvärmda kanelbullar, svenska flaggan på bordet och så sjöngs Happy Birthday, Kanelbullen! Det är sant, jag lovar!
    Samtliga inbjudna höll sig för skratt - i nästan en hel minut.

    Bullarna hade bakats av en duktig kompis. Själv klarar jag inte ens av färdigmixat i paketform. Ett snäpp sämre än Häxan, alltså. Det erkänner jag.

    Bara vi svenskar kan uppfinna en sådan osannolik kalenderdag. Men kul var det - och exotiskt, här i värmen.

    SvaraRadera
  2. Anonym1:12 em

    LAGOM, liksom OMBUDSMAN, blir snart ett exportord. Jag har hört det i olika sammanhang i olika språk på senaste tiden. Det går helt enkelt inte att översätta.

    Sänk elektricitetskostnaden i hemmet - köp bagarbullar! Ock skäms icke därför.

    SvaraRadera
  3. Att ordet lagom inte går att översätta får man väl leva med. Värre är att det ibland är så svårt att använda! som i "lagom mycket mjöl", till exempel...

    SvaraRadera
  4. Anonym9:36 em

    Jag är en djävel på kanelbullar men den enda i familjen som vill äta dom. Hur har man kunnat skaffa sig en sådan familj!? Har inte bakat på flera år. Men på jobbet firade vi med köpebullar.

    SvaraRadera
  5. Att ha i LAGOM med mjöl är som min svärmors recept. Hon satte alltid i en DUTT av de olika ingredienserna.

    SvaraRadera