Bullbak - en meningslös syssla...

En riktig mamma ska kunna baka bullar.
Kanelbullar.
Så är det bara.
Det där kravet har plågat mig i alla år sedan min förstfödde såg dagens ljus. Redan då förstod jag vad jag hade att vänta.
Man skulle förvänta sig att jag skulle baka bullar. Kanelbullar. Vackra, blanka, gyllenbruna, sockrade, goda. Mammas bullar.

I skolköket glömde jag plåten i ugnen. De svartbrända kluttarna gick rakt i soptunnan, jag räddade betyget tack vare att jag dukade vackra bord.
Resultatet av mitt första bullbak i vuxen ålder kunde förväxlas med ammunition till urtida kanoner.
Jag hade ställt frågan till mamma: Hur mycket mjöl skulle man ta?
LAGOM, sa hon. Det där lilla svenskaste ordet av dem alla, ordet som inte vet sina begränsningar vare sig uppåt eller nedåt, det dök förstås upp.

Men så snart man använder ordet lagom betyder det att man lutar sig mot erfarenhet, i det här fallet lång och trogen kökstjänst. Det hjälper novisen vid spisen väldigt lite.
Deg är, för den som inte prövat, en smetig och kletig historia. Den lever gärna sitt eget liv, och för den som vill ta herraväldet över degen är mjöl ett av de få sätt jag känner som man kan ta till. Konsekvensen är ett stabbigt bröd, i värsta fall – som jag fick erfara – blir det stenhårt och i det närmaste oätligt, odugligt till och med som fågelmat.

En och annan ätlig bakprodukt har jag i alla fall lyckats åstadkomma genom åren. Fast den där riktiga bullmamman har jag aldrig blivit. Genvägarna som dyker upp ibland har jag prövat, som recept på bullar som inte behöver knådas eller inte kräver någon jäsning. Det blir ändå inte riktigt rätt. De djupfrysta varianterna kan duga, men det är stört omöjligt att låtsas att de kommit ur den egna ugnen. Och en sak till: den som bakar ofta lyckas ofta. Den som bakar sällan lyckas sällan. Det sätter sig liksom i fingrarna, det blir lagom av allt som av sig självt.

I dag, på Kanelbullens egen dag, borde man förstås stå i köket och försöka bevisa att man kan, trots allt.
Glöm det.
En sak har jag nämligen kommit fram till: det är faktiskt alldeles meningslöst att baka bullar. För hur det än går, när de är nybakta och fortfarande alldeles varma är de ändå nästan alltid väldigt goda.
Och då tar de bara slut. Med en enda gång.
Storverk ska väl ändå vara något som går till eftervärlden?

Copyright Klimakteriehäxan