I damers handväskor

Ni vet hur det känns: efter en tämligen lång dag på jobbet med en hel del att stå i, regnet smattrande mot rutan och ingen uppsjö av positiva överraskningar som väntar blir det i alla fall äntligen dags.
Man städar lite på skrivbordet, sopar ihop papper till en halvprydlig hög, kastar den där äppelskrutten som hamnat fel, släcker lampan och stänger av datorn.
Dags att gå hem.
Skönt.

Men i morse tog jag ju bilen! Passar extra bra eftersom jag glömt paraply. Så praktiskt!
Halvvägs ute på parkeringsplatsen trevar jag i jackfickan.
Den ska ligga där.
Den brukar alltid ligga där.
Fast nu gör den inte det.
Bilnyckeln, alltså.

Va? Vad har jag gjort med den? Var har jag lagt den?
Febril jakt i alla fickor. Tillbaka in. Ett nytt varv på det numera halvtomma skrivbordet: ligger den och skräpar under någon av mina pappershögar? Under tangenbordet till datorn? På golvet?
Nej, nej och åter nej.

Ja men då måste den ju ligga i handväskan, fast jag aldrig lägger den där.
Famlar i handväskans inre. Nycklarna hem, ja. Lilla extra sminkväskan, visst. Almanackan, självklart. Hårborste och en hopfällbar väskspegel, jo då. Sex pennor i olika stadium av skrivfähighet. Plånbok, självklart. Mobil. Minttabletter.
Det ena efter det andra kommer fram, men inte bilnyckeln.

Till slut vänder jag upp och ner på hela väskan, och ännu fler små livsnödvändiga tillhörigheter ramlar ut: skohorn, USB-minne, myntbörs, fodralet med alla kundkorten, ett gammalt ICA-kvitto, alvedon, en föråldrad inköpslista, solglasögon (så idiotiskt) och minsann om inte det hopfällbara paraplyet ligger där trots allt, tillsammans med min odiskade lunchlåda och en påse med en liten särk som ska lämnas tillbaka på Indiska. Plus några saker till.
Men ingen bilnyckel.

Nu har vi kommit till det ögonblick i livet när det är dags att tänka bakåt. Var har jag varit, vad har jag gjort, kan jag ha haft nyckeln med mig in på toaletten? Jag rusar tillbaka i mina egna spår, högst irriterad över hur minuterna tickar iväg medan jag inte kommer någonstans.
Men ingen bilnyckel.

På väg att ge upp och gå ut till busshållplatsen – nu hade jag ju i alla fall paraply – gör jag en sista insats, i vredesmod. Jag tar handväskan och skakar den, hårt. Ack nej, inget mer ramlar ut, den är tom.
Så, när jag börjar stuva ner alla mina nyss utslängda tillhörigheter, känner jag plötsligt något. Något hårt. Något som sitter lite fast i väskans foder.
Min bilnyckel.

Och all denna min förlorade tid, all denna min irritation hade aldrig behövt drabba mig – eller er, kära bloggläsare – om det inte varit för att damers handväskor nu för tiden är så hejdlöst stora. Ett halvt liv får plats, och det man ska ha ligger utan undantag underst, om man nu över huvud taget hittar det. Alla de finurliga innerfacken som vid första påseendet verkar vara kanonbra visar sig efter kort tids användning vara omöjliga att skilja på. Det som var tänkt att hysa mobilen är plötsligt fullt av pappersnäsdukar, pennorna far omkring och tuggummibitarna, som rymt ur sin påse, ligger precis överallt.

Men en sak är säker: den eviga frågan om vad damer egentligen har i sina handväskor, den frågan får nu för tiden ett väldigt långt svar.
Som slutar med en ytterst motsträvig bilnyckel som lekt kurragömma i den alldeles för rymliga väskan.

Copyright Klimakteriehäxan