Nyligen såg jag ett reportage i tv som gjorde mig djupt förstämd.
Det handlade om husen i det så kallade miljonprogrammet, flerfamiljsbostäder som byggdes runt skiftet mellan 60- och 70-tal, och som fortfarande bebos av många svenskar.
Folk flyttade gärna in i de där husen och de fungerade bra, men åren har förstås gått och tidens tand har gnagt på såväl betong som trä och andra byggmaterial.
Miljonprogramshusen behöver helt enkelt renoveras.
Tv-kameran avslöjade obönhörligt hur bitar i ekparketten lossnat och levde sitt eget liv, hur väggar spruckit, hur vattenläckor gjort fula fläckar, hur färg flagnat, hur urmodiga vissa köksdetaljer är.
De boende klagade med rätta, och undrade när värden tänkte se till att något händer. Fast värden tyckte att de gnällde mer än vad som kan anses befogat, och undrade om hyresgästerna ville betala vad kalaset skulle kosta – det finns de som bytt namn på de här husen och numera kallar dem miljardprogrammet, eftersom man tror att det behövs en miljard för att modernisera alltihop.
Jag bor inte i ett av de aktuella husen. Men jag kände tyvärr igen mig. Alldeles för väl.
Vår lägenhet är jämnårig med miljonprogrammet. Och skulle vi bjuda in en tv-kamera skulle vi kunna visa lösa parkettbitar, sprickor i väggarna, flagnad färg, solkiga tapeter, trist badrum och en trasig fönsterruta.
Rena slummen. Och jag som tycker att jag trivs…
Visst är det konstigt att man inte ser de uppenbara bristerna i sin egen omgivning, att man blir så totalt hemmablind?
Men när jag tänker på att ta hem en målare, att få badrummet fixat, att hitta någon som kan laga parketten – då blir jag alldeles matt.
Vart tar man vägen under tiden? Vad gör man med alla prylar? Möblerna, var kan de stå? Måste vi packa ner alla böcker?
Vi har helt enkelt fått ett eget miljardprogram på halsen. En miljard problem att fixa till.
Och till det behövs väl en miljon kronor, minst, för att betala allt jobbet.
Det – eller bo kvar i slummen. Och fortsätta vara hemmablind.
Bara att välja.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Ibland är det farligt att se klart.*L* Har jag också gjort så nu funderar jag på tapeter och målning.
SvaraRaderaFast man borde väl ändå kunna kräva att de som äger husen (kommunen, bostadsbolag, fastighetsägare?) ska kunna någonting som har med ekonomi att göra. T.ex planera och avsätta tillräckligt med pengar från hyrorna så det bara är att plocka fram när stambyten och annat behöver göras. Annars är de helt inkompetenta ju!!!
SvaraRaderaJust det, det är väl det de är!