Tack Tage, tack Astrid, tack Allan, tack allihop!

Det händer att jag lever som jag lär.
I dag till exempel.
Efter den sena nyårsfrukosten gick jag nämligen tillbaka till sängen. Zappade förstrött mellan tv-kanalerna. Och så, plötsligt, var hon där.
Ronja Rövardotter.
Jag fastnade, tillsammans med en rad gamla idoler.

Tage Danielssons film, från 1984, har jag förstås sett, men det var länge sedan. Så länge sedan att jag hade hunnit glömma hur lysande den är.
Här finns Allan Edwall som Skalle-Per, mannen som dör alldeles naturligt och utan åthävor och får Mattis att känna nattsvart sorg – och publiken att dela den.

Mattis själv och hans Lovis är det gamla skandalomsusade kärleksparet från ”Jag är nyfiken – gul”. Här är Börje Ahlstedt och Lena Nyman förstås inte lika unga, fast samspelta och härliga. Tommy Körberg anför rövarkören, som inte bara sjunger utan också slåss välkoreograferat och dessutom tvingas till ett sublimt nakenbad i snön av den barska Lovis, som inte vill ha löss i huset.

Mitt i berättelsen om kärlek och fiendskap mellan rövarbanden flikas fantastiska naturbilder in. En igelkott sniffar i luften, ugglorna spanar åt alla håll, ett kid står i vattenbrynet. Rövarna spränger fram på sina hästar, Ronja och Birk dyker i gnistrande vågor.

På de tjugotvå år som gått sedan inspelningen har förstås mycket hunnit hända. Allan Edwall har dött på riktigt, lika saknad som Skalle-Per. Hanna Zetterberg (Ronja) har blivit tvåbarnsmamma och lagt en politikerkarriär (v) bakom (?) sig. Lena Nyman dyker upp på löpsedlarna i olika svåra sjukdomstillstånd, filmmakaren själv avled innan han hann göra många fler storverk. Per Oscarsson och Börje Ahlstedt finns i var sin gubbnisch i teater-Sverige. Ricky Bruch, som var en i rövargänget, har försvunnit in i den skånska dimman. Dan Håfström (Birk) blev journalist men tycks ha hållit sig utanför offentligheten.

Och så har förstås kvinnan bakom allt, Astrid Lindgren, lämnat oss. Det är henne vi har mest att tacka för. Det var ju hon som skrev boken, med de underbara rumpnissarna, de otäcka vildvittrorna, det bråddjupa Helvetesgapet mellan rövarborgarna, ett gap som var så svårt att överbrygga. Astrid skrev också filmens manus.

Men inte förrän idag har jag slagits av tanken på ett litterärt släktskap mellan henne och en annan av mina favoriter, Selma Lagerlöf.
Dessa två har skildrat samma starka faderskärlek till en dotter – Selma i Kejsarn av Portugallien, och så Astrids Ronja-berättelse.
Mycket skiljer dem åt, men kärleken är densamma.
Och båda finns, tack och lov, i fenomenala film/tv-versioner som tål att ses om, igen och igen.
För att till exempel förgylla en nyårsdag.
Tack allihop!

Copyright Klimakteriéhäxan