Det är skorna som gör Tanten

En dag i livet passerar så gott som alla kvinnor en milstolpe man helst skulle vilja blunda för.
Detta inträffar då hjärnan segrar över hjärtat i det ögonblick det är dags att ta på sig skorna.

Det säger sig ju självt att ett par fötter som tassat omkring i Kavat-sandaler och gympaskor i 15 års tid också klarar ganska långa sträckor i lite mer krävande fotbeklädnader. Men redan efter ytterligare 15 år kan de italienska sandalerna med svindlande klackar bli lite mer svårbemästrade. Och någonstans kring de 50 hamnar många i en livsavgörande beslutssituation:
Ska jag ta de snygga högklackade – eller de bekväma, platta?

Man kan inte bortförklara det: vad man har på fötterna är dels en del av ens personlighet, dels en del av ens humör.
När man köpt de där riktiga snyggingarna som ger en salivavsöndring redan vid första skyltfönstertitten har leendet suttit som fastklistrat i ansiktet.
Ont i fötterna är en åkomma som drar ner vilka mungipor som helst.
Men jag tillhör dem som i det längsta behållit de vackra skorna på, till priset av en och annan munsnörpning, det är säkert sant.

Hade någon sagt till mig när jag var i 20-årsåldern att också jag en dag skulle komma att drabbas av klagande fötter hade jag säkert skrattat, trots att jag redan då visste att vi hade sådant i släkten.
Samtidigt tror jag mig i dag veta att ett tidigt byte till platta och breda skor egentligen inte skulle ha medfört någon skillnad.
Har man trampat runt på jorden i ett halvsekel måste det naturligtvis märkas på den kroppsdel som gjort huvuddelen av jobbet.

Detta faktum finns det skotillverkare och –handlare som tagit fasta på. Scholl och Ecco är sådana, och båda märkena gör en hel del som inte är bara relativt fotvänligt utan också anpassat till modebilden, så att man kan känna sig både fin och rätt så bekväm.
Och så finns det här i Kungliga Hufvudstaden en skoaffär som i åratal framstått som Tanternas Butik. Ett monument över Bekvämlighet och Hopplöst Fula Dojor. Den heter Frövi Skor och ligger i Gamla Stan.

Affären annonserar troget, annonserna syns. Annonser som berättat för mig att DIT ska jag ALDRIG gå. Allt verkar gå att anpassa för att härbärgera ömmande trampdynor, nedtyngda fotvalv, spretande tår, ilskna knölar och en och annan liktorn. Remmar och snören och elastiska saker så långt ögat når.
Hu.
Detta är för en sann skovän en nära-döden-upplevelse.

Men nu har jag varit där. Och överlevt, dessutom.
Packat i affären med lördagslediga damer, de flesta (fast inte alla, faktiskt) i så kallat mogen ålder, och en och annan vidhängande herre.
Det visar sig att butiken just bytt till större lokal på grund av efterfrågan.
Oändligt tålmodig personal betraktar kundernas fötter i olika långt framskridet stadium av förfall och hämtar nya storlekar, andra modeller.

Det var en annons som fick mig dit till slut. En ballerinasko i ljust skinn med lite diskreta guldränder såg både gåvänlig och kul ut.
Naturligtvis var den slut i min storlek, vad hade ni trott? Med den tantanstormningen!

Men så, just som jag skulle gå ut, föll min blick på ett annat par. Hoppsan!
Kunde jag möjligen få prova?
Jovisst.
Jättesköna.
Låga klackar.
Gåvänliga.
Och, ta mig tusan, riktigt snygga. Ja, döm själva!


Hjärta och hjärna hade en snabb överläggning och kom överens. Dagen var inne. Jag har passerat milstolpen. Jag har köpt skor i Tanternas Butik.
Det är skorna som gör Tanten.

Copyright Klimakteriehäxan