När morgonrocken spökar

Presenter är ofta prylar man kommer ihåg.
Den fula porslinssaken som alltid måste stå väl synlig, eftersom man aldrig vet när gamla faster Stina – givaren – kan tänkas titta in.
Eller den lite kantiga men noggrant lackade träskålen som det står ”God Jul Mamma” i botten på.
Den första sak man fick av Honom, han som fick tillnamnet Den Ende, gömmer man också i sitt hjärta.

En av de presenter jag aldrig kommer att glömma fick jag på min 15-årsdag. Jag bodde i inackorderingsrum i veckorna, i ett hus där skolungdomar var inhysta i alla små rum och vrår.
Mamma tyckte att jag i anständighetens namn behövde en morgonrock på väg till och från badrummet, åtminstone.
När jag plockade upp den ur kartongen blev jag alldeles salig.
Ljusblå, lätt som ett moln, matelasserad, varm, mjuk och skön. Jättefin.
En härlig födelsedagspresent, helt enkelt. En man minns.

Men det där var som ni redan listat ut förhållandevis länge sedan. Och i mitt liv är de matelasserade morgonrockarnas tid också sedan länge förbi. Numera har vi för varmt inomhus, om inte annat, och dessutom tror jag att det där materialet var extremt lättantändligt och inte borde användas alls om man hade gasspis, till exempel, eller en faiblesse för levande ljus.

Och likväl möter jag nu de där morgonrockarna i vart och vartannat gathörn. Visst, de slutar inte längre vid knäna utan i höjd med höftbenet, men stuket är detsamma. Kragen, rutorna, knapparna.
Någon framgångsrik trendnisse har lyckats få en stor del av mänskligheten att tro, att en modern jacka ska se ut som morgonrockarna gjorde då, för länge sedan, när jag var femton.

I flera år har de funnits, i olika sorters affärer, i varuhuset likaväl som i boutiquen. De sys i alla färger, och de används av både män och kvinnor.
Inte nog med att de är uppseendeväckande missklädsamma - de antyder inte sällan släktskap med en rejäl bit kassler - de kan dessutom vara riktigt dyra. Kollade en prislapp i helgen: strax över två tusen spänn för en nylonjacka av morgonrocksmodell. Kan ge mig den på att plagget var flamsäkert också, så att eldfarlighetsargumentet faller platt.

Märk väl, jag talar inte om hederliga dunjackor, sådana man behöver krypa in i när termometern visar 20 minus (det plagget heter på norska ”bobbeljakke” – visst är det fint?!)
Nej, jag är ute efter att brännmärka den rutsydda jackmodell som förfular två hela årstider – för de dyker upp både vår och höst. En gengångare från förr som borde avskaffas.
Men Margaretha Krook har bidragit till att göra den oförglömlig. För hon får aldrig mer av sig sin - hon har den där hon står staty utanför Dramaten..

När det finns så mycket annat lagom påklätt man kan använda!
Snälla, ta av den spökande morgonrocken! Låt mig minnas den som den höjdarpresent den en gång var!

Copyright Klimakteriehäxan