Ibland häpnar jag över hur dåligt jag verkar hänga med i svängarna.
Som i går, till exempel.
Jag såg en artikel i Metro om shopping, vilket blev gnistan till en liten bloggpost. Föga anade jag då att just detta ämne för tillfället är stekhett.
Det hade gått mig helt förbi.
Alltihop började tydligen med en krönika i DN av Nina Björk. Hon konstaterar att hemmet börjar visa upp en hel del skavanker, sådana som avhjälps med reparationer och nyinköp.
Avancerad shopping, helt enkelt.
Men hon har kommit till insikt om att lyckan inte går att köpa för pengar. Skriver:
”Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd.”
Hon vill inte ha några nya kläder till våren heller. Skittrött på shopping och shoppare.
Det tog några dagar, innan DN publicerade en intervju med Sissela Lindblom. Nästa vecka kommer en roman av henne, ”De skamlösa”. Den lär handla om ”två unga kvinnor vars existentiella djup inskränker sig till hur man bäst matchar plånbok och väska”.
Och skamlöshet hittar författarinnan både här och där.
”Samhället signalerar att det enda sättet att vara med i leken är att konsumera” säger hon.
Och skam går verkligen på torra land när hon lyssnar till radioprogrammet ”Stil” i P1 med Susanne Ljung.
”Hon berättar hur hon köper en väska för 70 000 och hänger in den i garderoben /…/För 20 år sedan hade man inte kunnat säga en sån sak.”
Isobel Hadley-Kamptz dök upp som nästa debattör. På Expressens ledarsida berättade hon om sin förtjusning över ett kakfat – en förbjuden känsla, antar hon nu. Men: ”ytlighetskritiken känns ytligare än aldrig så tonårskäcka sminktipsbloggar”. Hon undrar: ”är det okej att spara ihop till designlampor men inte till dito kläder? Går gränsen mellan ondska och finfint vid om kläderna är svarta från Belgien eller rosa från New York?”
I dagens Expressen har inte mindre än tre tyckare shoppingen som ämne. Lars Lindström (ende mannen jag hittat i diskussionen hittills) har upptäckt ett litet problem: ”Modet svänger så fort att jag inte hinner ge bort kläderna till Myrorna innan de har blivit moderna igen.”
Han tycker att det faktum att någon försöker bromsa tokshopparna är ett sundhetstecken – men han medger ändå: ”Ok, jag erkänner: jag önskar också att vår tjock-tv ska paja så vi får köpa en platt. Alla strävar vi efter att få det bättre. Men det skadar inte att försöka hålla igen och åtminstone använda prylarna tills de inte går att laga längre.”
På Nina Björks sida i denna kamp finns Dilsa Demirbag-Sten. Citat:
”Den som tror att en ny inredning i ett fungerande kök kommer att göra familjelyckan större får nog tänka om.”
”När framför allt kvinnliga skribenter låser in sig i rollen som beskyddare av rätten till att köpa ytterligare en ögonskugga är vi på väg in i ett intellektuellt mörker.”
Krönikören Marie Söderqvist har uppenbarligen gått och ilsknat till. Hon intar försvarsställning och för de glada shopparnas talan:
"Jag tror att de flesta när de gläds åt en ny vårkappa eller handväska vet att inget som är dåligt försvinner, men däremot känner de sig precis som jag själv – lite snyggare, gladare och bättre till mods av att möta våren, om den kommer någon gång på riktigt, i något nyköpt och snyggt. Jag tror att man blir mätbart gladare just när man hänger sin nya väska runt armen första gången."
Och så drämmer hon till med sin slutrad: ”Shopping kan skapa en hel del äkta lycka.”
Huruvida hon därmed förflyttats in i det intellektuella mörkret låter jag vara osagt.
Vilket engagemang! Vilken debattglädje! Och man törs förmoda att sista ordet inte ännu är sagt i Den Stora Frågan om shoppandets innebörd och värde.
Fast jag måste hålla med om att den som köper en handväska för 70 000 spänn nog har en skruv lös, en rätt stor skruv dessutom.
Samtidigt som jag känner igen den Söderqvistska glädjen över ett nytt och lyckat inköp. Kakfat vill jag definitivt inte ha fler – men andra kan ju få uppskatta ett sådant!
Ändå har jag en sak gemensamt med denna debatts urmoder, Nina Björk: jag vet hur det är att bo i ett hem som blir alltmer slitet – utan att något görs…
Men i mitt fall handlar det nog mest om lättja.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, den som köper en väska för 70 000:- har för mycket pengar!
SvaraRaderaIntressant att diskutera shopping - men de bloggar som ägnar inlägg efter inlägg åt en snygg dyr väska eller glasögonbågar... läser jag inte...
Däremot kan jag bli på gott humör en stund av en bra shoppingrunda - som inte alls behöver kosta så mycket. Och jag gör det så sällan att det blir ett annorlunda avbrott helt utan dåliga samveten.
Och - jag kan tillägga att familjelyckan inte har ett dugg med ett slitet hem att göra, men det är jäkligt trist och irriterande när tapeterna är på väg att släppa, soffan har spruckit och taken är sotiga...
SvaraRaderaJag har försökt blunda i ett par år, men nu går det inte längre. Jag mår faktiskt bättre i ett fräscht hem.
Håller just på att fräscha upp hemma. Nya handdukar, badmattor och duschgardin till hela badrummet, nya lakan och överkast och så sätter vi in nya fönster. Plus målar väggar. Jobbigt med allting övertäckt av gamla lakan men det känns härligt att få vårfint. Fast visst finns det massor kvar att göra om man vill samt har råd.
SvaraRaderaMen man kan ju börja med baby-steg.