Hilma Larsson för att vara exakt.
Och 1901 hade hon en poesibok. Jag gissar att hon fick den i present, kanske på födelsedagen, kanske till jul – det blev nog inte särskilt många paket i en enkel jordbrukarfamilj av missionsförbundartyp på någon av högtidsdagarna, men ändå.
Boken har svarta pärmar med ordet ”poesi” i snirklig guldskrift utanpå.
Alla sidor är inte fyllda, men många har skrivit. Nästan alltid är handstilen ytterst prydlig, noggranna staplar, perfekta svängar, det är så att man för sin inre syn kan se tungspetsen i mungipan på den som skrev.
Flera verser känns välbekanta: ”Sist i boken/ skriver token” och ”Jag vill sitta i ditt minne/ på en liten liten pinne” går lätt att härleda till det tidiga 1900-talets aningen förfinade varianter.
Hilma Larsson bytte så småningom efternamn och blev min mormor. En av mina kusiner har lyckats rädda poesiboken till eftervärlden. Vi sitter och bläddrar, tror att morfar kan vara den som bara signerat med ett ”H” som i så fall betyder Herman. Men vad vi verkligen inser, det är hur lite vi vet om den där flickan som fått en poesibok och samlade ihop alla de där rimmade hälsningarna. Nu har hon varit död i över femtio år, det finns faktiskt ingen att fråga.
Mina minnesbilder av henne är heller inte särskilt tydliga. Fast ibland knäppte hon på gitarren och sjöng ”När månen vandrar på fästet blå”. En liten grå gumma med håret hårt åtstramat i en knut i nacken, alltid förkläde på magen och många rynkor runt ögonen.Men innan de där rynkorna hade hunnit bildas, medan hon fortfarande pysslade med sin poesibok, skrev hon i den.
"Well (väl) du i tid med din läxa bli färdig
Gnugga ur ögat den käre John Blund
Vill du bli nyttig på jorden? O, lär dig
Gripa i flykten var dyrbar sekund!”
Livsvisdom att ta vara på, det måste hon ha känt.
”Ett råd från Hilma till sig själv” står det längst ner.
Kan inte låta bli att undra om hon tyckte att hon lydde sitt eget råd. Nio barnsängar, sju ungar nådde vuxen ålder. Mängder av barnbarn. Ett liv bland vinbärsbuskar, veteåkrar, kor och hästar, slåtter och bibelord. Sorg över rumlande söner och oönskade graviditeter. Nog fick hon lära sig att gnugga sömnen ur ögonen, alltid, den raden råder det ingen tvekan om. Men hur var det med Carpe Diem-temat – tordes hon, kunde hon? Eller drömde hon bara om det 1901?
Hur långt vågar man gå i en tolkning av en liten flätförsedd flickas poesibok?
Ja du mormor, vi är några som undrar.
Och aldrig får vi veta svaret.
Men poesiboken bevarar vi.
Copyright Klimakteriehäxan
Vilken pärla! Den ska du vara rädd om.
SvaraRaderaUndebar skatt.
SvaraRaderaVisst är det märkligt att det ska ta så många år innan man börjar fundera över vem mamma/mormor/farmor var egentligen. Eller på fädernet...
SvaraRaderaJag känner igen mig i dina rader - jag har har ju läst mer än 200 brev mellan mina föräldrar på 40-talet och lärde känna ett par helt nya personer med drag av dem jag kände. Jag fick även ny syn på mina mor- och farföräldrar som var ganska unga på den tiden.
Men jag fick bekräftat att min mormor var ganska elak. Jag tyckte aldrig om henne, och efter att ha fått veta hur hon var mot mamma blev det inte bättre. Fast... när jag vet bakgrunden... Tänk om hon egentligen var intellektuell? Och fick en massa småsyskon att ta hand om, och ett eget "oäkta" och 3 "äkta"... Tänk om hon fick lägga lock på sin längtan? Så jag undrar vem hon var egentligen. Jag har förstås skrivit om henne :)
Hoppas Hilma var klok nog att följa sitt eget råd! Och fick tillfälle.
SvaraRaderaDet är synd att man inte frågar det man skulle vilja veta medan tids är. Men å andra sidan har man kanske inte intresse för det då.
Fint minne för dig i alla fall att ha poesiboken.
Fast det är inte jag som är Kusinen, det är en kusin! Men jag vet i alla fall var den finns!
SvaraRaderaBloggblad, det där skulle jag kunna prata mycket med dej om...
Vi skulle nog ha en intressant pratstund!
SvaraRaderaNu kommer jag från ett annat mycket intressant samtal med en handfull människor som sökt sig till kyrkan för att få börja om på nytt, eller för att få gemenskap. Så intressant och öppet och fint det blev! Jag hoppas verkligen att jag lyckas få ner mina 8 sidor anteckningar till en bra sida i församlingsbladet... och få med det gôttaste.
Bäst att jag sätter igång direkt.
Min mormor hade fött tolv barn, tänk er´tolv förlossningar-hoppas de sista inte var så smärtsamma!Själv minns jag mina tre med fasa, den sista i 45 års åldern!Älskade jag min mormor?Hon var inte beroende av någons kärlek,hon ville ha respekt och fick det också!Hon doftade landet äpplen,krikon och sommar-det älskade vi! MVH Gladiatan
SvaraRadera