Han heter Paul Potts, och för ett år sedan hade ingen hade hört talas om honom.
Idag får man 1 860 000 träffar på Google när man söker på hans namn.
Hans debut-cd, ute i femton länder, gick upp i topp på försäljningslistorna, han har hunnit sjunga i USA, Kanada och Mexico, och i morgon står han för första gången på en svensk scen. Han medverkar i Rosa Bandet-galan i Globen.
Egentligen finns väl inte sådana här sagor längre. Det här är Undantaget.
Paul Potts, 36, sålde telefoner, var skuldsatt upp över öronen och har alltid haft problem med självförtroendet. Mobbades som barn. Sjungit har han gjort jämt, redan som liten var han med i kyrkokören hemma i South Wales.
Jobbade extra, sparade pengar och for till Italien och tog sånglektioner. Men sedan blev han skadad i en trafikolycka, långtidssjukskriven, och tog nästan inte en ton.
Så, efter stor tveksamhet, anmälde han sig till ”Britain´s got talent”, en amatörtävling snarlik ”Idol”.
Hans första uppträdande i våras inför den kritiska tremannajuryn är vid det här laget historia. Jurymedlemmarna suckar synbart, himlar med ögonen, man ser att de bara vill få det överstökat: en överviktig, otränad luns i illasittande kostym tänker sjunga Puccinis ”Nessun Dorma”, ett av operatenorernas största glansnummer.
Men när Paul öppnar munnen förändras bilden.
Har ni inte sett klippet tidigare så gör det här – nästan 11 miljoner gånger har någon redan klickat på samma länk! Jag såg det någon gång tidigt i somras, tappade hakan precis som alla andra, men hade inte förrän nu fått koll på hur det gick sedan.
Historien slutade förstås med att Paul Potts vann hela tävlingen, fick 1,4 miljoner i pris, skrev skivkontrakt värt 14 miljoner och succé är ett praktfullt understatement. Annars hade det ju inte varit någon Askunge-saga...
Fast han har bara tagit tjänstledigt från jobbet som säljare, törs inte riktigt tro på sin egen framgång – trots att han redan från start låter som Pavarotti eller kanske rent av bättre. Kompisarna lär kalla honom Pavarpotti numera.
Till Globen kan jag inte gå i morgon, men det gör säkert massor med andra människor. Och sedan köper de väl cd:n. Den heter ”One chance” – och den chansen tog han.
Törs man gissa att Paul avslutar sitt framträdande i Globen med det här - att sjunga ”Time to say good-bye”?
Önskar nästan att jag vore där. Och då gillar jag ändå inte opera.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag såg det där klippet för nån månad sen och hade mycket svårt att behålla ögat torrt. Även en del stora starka karlar som jag känner har råkat ut för detsamma. Dessutom har ju PP en vacker och mycket behaglig röst.
SvaraRaderaTack snälla Häxan för en så underbar askunge-saga och för att jag fick lyssna till den fantastiska rösten som jag på något sätt missat tidigare.
SvaraRaderaOch så fint att inte bara hans egen önskan om att få sjunga gick i uppfyllelse, utan att vi andra kan njuta av hans tongångar och framgångar.
Kollade även in ett par andra videoklipp på samma tema som du sände och kan konstatera att det finns en hel del talang i UK. Lilla framtandlösa, tonperfekta 6-åriga Connie med sitt vibrato var inte heller att förakta, men det blir ju bara en som vinner. Och DET förtjänade PP att göra.
All denna vackra musik förgyller en annars ganska grå förmiddag, så TACK igen.
Jesus Christ! Jag tror jag ska börja lyssna på opera. Han var ju hur underbar som helst. Hur har jag missat detta?
SvaraRaderaHelt underbart och vilken röst.
SvaraRaderaÄnnu bättre blir det när han får tid att gå till tandläkaren och fixa bettet - skadades i den där olyckshändelsen han råkade ut för och sedan har han inte haft råd att göra något åt saken. Men det har han nu.
SvaraRadera