Kinesisk vardag - och lyx

Millennieskiftet hade just passerat.
Det var då Susan bestämde sig för att hon fått nog.
Fått nog av jobbet, av engelsk vardag, av att ingenting spännande hände.
Hon gjorde slag i saken: sålde lägenheten i London, köpte en resa ut i världen och gav sig av.

Susan for kors och tvärs under ganska lång tid.
Så småningom återvände hon till sina brittiska rötter, men det tog emot.
En stad och ett land som hon prompt ville tillbaka till hade hon sett på sina färder.
Beijing och Kina hade gjort ett enormt intryck, lockade och drog.
Som genom ett litet mirakel fick hon syn på en annons i en tidning: ”Lärare i engelska sökes till internationell skola i Beijing”.

Naturligtvis fick hon jobbet. Och kort tid efter att hon hade anlänt träffade hon mannen som skulle bli hennes äkta make. Han var kines.
Därmed började hennes riktiga kamp för att klara utmaningarna, kulturkrockarna, hennes egna föräldrars ogillande av att hon utvandrat, de blivande svärföräldrarnas förvåning över sonens val av kvinna: blond, med stor näsa och runda ögon.
Men mest av allt kom det att bli en språkfråga.
Man lär sig inte kinesiska i en handvändning.

-De första tre månaderna här i landet levde jag på ”spicy chicken” – kryddstark kyckling var den enda maträtt jag lyckades uttala så att någon förstod, berättar hon med ett skratt.
I dag pratar hon långt ifrån bra, säger hon själv, men hon tar sig fram i vardagssituationer. Hennes Beijing-liv har pågått i tre år nu. Och det är hennes språkkunskaper som gör att vi får kontakt.

Under den hektiska semesterveckan i Beijing - upp klockan 7 varje morgon! – har vi en dag avsatt för shopping. Vi har fightats om utrymmet och priserna i några timmar, när jag upptäcker en ren välsignelse: på en våning i Ya Show-marknaden finns en skönhetssalong. Rader av stora mjuka fåtöljer ser oerhört inbjudande ut, priserna är en bråkdel av vad liknande behandlingar kostar i Sverige.
Jag sjunker förväntansfullt ner efter att ha pekat på ”manikyr” och ”pedikyr” på en skylt. En flicka ägnar sig åt mina händer, en annan kryper ner vid mina fötter, jag pustar ut.

Då kommer en annan typiskt västerländsk kvinna och slår sig ner i stolen bredvid. Hon ska också pysslas om – men hon säger vad hon vill ha, på kinesiska.
-I´m impressed, säger jag, riktigt imponerad!
Det är Susan. Hon skrattar. Och medan tjejerna jobbar med oss får jag insikter i kinesisk vardag som jag annars aldrig skulle ha fått.

-Vi gifte oss hemma i England, säger Susan, för här i landet är det ingenting särskilt alls med att ingå äktenskap. Man går till ett kontor, ber att få en speciell blankett, fyller i den – och så är man gift, så oromantiskt som det någonsin kan bli!
-De flesta kineser vill bo i västerländska lägenheter i Beijing numera, men det är mycket dyrare än i de traditionellt byggda. Jag och min man bor lite mittemellan, det fungerar bra än så länge.

-Köken här har aldrig ugn, bara två gaslågor. Eftersom det är så billigt att äta ute gör man hellre det än står hemma och lagar. Nu finns det alla sorts restauranger här, så vi kan variera mathållningen. Men vi kokar te!

-Jag hade det rätt svårt med sängarna till en början, de är nämligen stenhårda, och kudden man får i ett kinesiskt hem är inte heller mjuk, den är fylld med risskal.
-Sedan har vi ju väldigt olika syn på kroppsideal. Jag kommer från en miljö där man ska vara smal och solbränd. Här ska man helst vara rund och blek.
-När jag träffade min svärmor nyligen slog hon ihop händerna och utbrast: Men Susan, så fet du har blivit! – en komplimang från hennes sida, fast du kan nog räkna ut vad jag tänkte…

Jag undrar hur hon tar sig till jobbet.
-Bil, konstaterar hon snabbt.
Oj, hon kör verkligen själv i denna häxgryta! Men hur står man ut med alla bilar, bussar, lastbilar, trafikstockningarna, hur klarar man att väja för de dödsföraktande cyklisterna?
-Jag kör hellre själv än sitter och svettas av skräck i en taxi!
Det visar sig att hon, när hon sätter sig i sin Kina-producerade SUV, är på jobbet på mindre än tjugo minuter om hon åker hemifrån vid sjutiden. Drar hon frukostbenen efter sig och inte kommer iväg förrän vid halv åtta kan färden ta nittio minuter.

Och parkering då? frågar jag med bävan i rösten.
-Är jag slö och vill parkera utanför porten kostar det fem yuan i timmen (fem kronor). Men om jag bara kör runt hörnet och går ett halvt kvarter är det gratis… hela dagen…
Susan har samma lärarjobb som när hon först flyttade hit. Mannen hittade hon i skolans lärarrum, och han talar flytande engelska.

-Vi pratar engelska hemma hela tiden, han orkar inte riktigt vänta medan jag letar efter orden, säger Susan med en liten suck.
-Jag tar fortfarande lektioner, två timmar i veckan, men det är otroligt svårt att komma till rätta med det här språket – om jag betonar ett och samma ord fel byter det betydelse fullständigt, det kan faktiskt bli riktigt tokigt… och en del kineser väljer att inte ens försöka förstå. De tycker väl inte att jag hör hit.

Men om ni får barn då? är min nästa, närgångna, fråga.
Jo, ett barn kan de nog tänka sig. Och då blir det tvåspråkighet som gäller. Men Susan bävar för vad graviditet och föräldraskap för med sig.
-Den som är med barn här håller sig mest hemma, säger hon, och jag tror henne – i denna enorma stad som myllrar av människor har jag sett en enda mamma-mage på hela veckan, och förhållandevis få barnvagnar.

-Och vet du, fortsätter hon, nästan värst av allt är att man förväntas stanna hemma i tre månader när barnet fötts – och då menar jag verkligen stanna hemma, inne, inte gå ut! Till råga på allt är man då helt i sin svärmors händer… jag fattar inte hur jag skulle klara det!

Har Susan ändå blivit kinesiska på riktigt?
Nu svävar hon lite på målet.
Ingen vet vart konjunkturen är på väg, ingen vet vad kostymtruppen i makttoppen tänker besluta om härnäst, ingen vet hur hårda tyglarna kan komma att bli mot dem som dristar sig till att kritisera eller, än värre, protestera. Mänskliga rättigheter står inte särskilt högt i kurs.
-If push comes to shove, säger Susan, om det blir riktigt knepigt, då måste jag tillbaka till Europa. Men än så länge tänker jag stanna, se tiden an, hoppas på det bästa. Före OS kan inte så mycket hända, världens ögon är riktade mot Beijing nu. Det är bra.
Och så finns det så ofantligt mycket som jag inte upplevt i det här landet än!

Nu är både mina och hennes naglar filade och blanka. Jag ska återgå till prutandet i stånden med väskor, siden, t-tröjor och gympadojor.
Susan beställer huvud- och nackmassage, blundar och njuter. Hon är stammis, går hit så gott som varje veckända.
-Det här är i alla fall ett klart plus på Beijing-kontot, ler hon medan massösen löser upp hennes hästsvans och sätter fingrarna i hårbottnen så det knakar i knogarna.
Kina-lyx.

Copyright Klimakteriehäxan