Beijing - där kostar dubbel lycka 10 kronor

Peking.
Eller Beijing som det numera ska heta, det har UNGEGN bestämt.
Det ligger långt bort, ungefär 1000 mil. Avståndet är stort på flera sätt.
Men nu har jag ändå varit där – lite av en drömresa.
Och Beijing är fantastiskt.
Fantastiskt stort. Enormt. Ungefär 17 miljoner tror man bor där, i huvudstaden för 1,3 miljarder kineser, ett långt ifrån enhetligt folk med drygt femtio grupper listade som ”minoriteter”.

Beijing är fläckvis fantastiskt vackert. Hängande pilar, blanka vattenytor, tempel, konstverk, gröna lungor med folk som kopplar av. De sjunger, de spelar, de dansar, de motionerar, de äter matsäck, de tittar på fåglar, de tittar på varandra, de tittar på oss, de där människorna som går under beteckningar som ”rundögda” eller ”stornäsor” eller ”långnäsor”.

Beijing är fläckvis fantastiskt fult. Breda trafikleder fyllda med bilar, hoppackade kåkstäder, bruntrista fabriksområden.
Kontrasten mot de gråa, sammanklämda envåningshusen i den gamla och fattiga bebyggelsen är svindlande när blicken möter de nya jättestora och ibland riktigt häftigt vackra glaspalatsen, ofta med lite djärva arkitektidéer som ger en annorlunda twist till fasaderna. De nya bostadskolosserna som strävar mot skyn får en att undra hur någon hittar hem, så enorma är kåkarna.

Beijing är dessutom fläckfritt. Aldrig har väl en stad sopats så noggrant så ofta – ja det skulle kanske vara Singapore, då, där har jag aldrig varit, men där har man visst sedan länge fått böta om man slängt ifrån sig något ute på stan.
Kanske beror det på OS nästa år, kanske beror det på att det inte råder någon som helst brist på arbetskraft, men inte minsta skräp går att upptäcka på gatorna.

Det beror alldeles säkert på OS att så mycket putsas, fejas och repareras, vid sidan av allt som byggs nytt. Huvudarenan för de olympiska lekarna kallas Fågelboet och gör skäl för namnet. Byggarbetsplatser ser man åt vilket håll man än tittar. Gator och trottoarer rivs upp, gubbarna står beredda med spade med en meters lucka. Skyltarna på engelska blir allt fler, men man är chanslös i taxin om ingen varit behjälplig och skrivit adressen man ska till på kinesiska.

Taxi är ofattbart billigt trots att bensinen inte är det. De första tre kilometrarna kostar tio yuan, vilket är nästan precis lika många kronor. Och taxi är det gott om – nästan 70 000 cirkulerar på gatorna, de grönmålade är rökfria.
Kineser röker annars ganska flitigt. Ingen annanstans kan man väl köpa en sorts cigaretter, helt utan varningstext, som heter Double Happiness? Tio kronor paketet. Väldigt billigt för så mycket lycka, inte sant?

När mörkret sänker sig över denna mastodontstad glittrar och blänker de centrala kommersiella kvarteren av fantasifulla neonskyltar och braskande (fast för mig obegripliga) reklambudskap. Trafiken är glesare, men ändå frenetisk.
De många cyklisterna, som har en egen fil på de större gatorna, verkar vara totalt dödsföraktande. På en vecka såg vi inte en enda hjälm, absolut inte en enda cykellampa – men heller inte en enda överkörd cyklist. Kanske är deras plats i trafiken trots allt av hävd så respekterad, att det är deras räddning. Helt klart är, att de kommer fram fortare än de flesta bil- och bussåkarna.

Det vi ser genom bussfönstret och när vi går ute på stan är en del av det kinesiska undret, revolution som påstås kunna få Kina att gå om USA som ekonomisk stormakt inom inte alltför många år.
De som varit här förr känner knappt igen sig, så stora är de ständigt pågående förändringarna.

Men en sak står helt klar: Beijing är en sak, Kina en annan.
För att fatta något av detta ofattbart stora land skulle man behöva massor av tid.
Fast en vecka i huvudstaden räcker ett bra tag.
Och en sak vet jag med bestämdhet: jag vill inte flytta dit. Hur fantastiskt det än är att vara där.
Copyright Klimakteriehäxan

PS Om du undrar om UNGEGN och namnet på Peking/Beijing så finns förklaringen här!