Minns ni askkoppen?

Förr i världen fanns i alla hem en pryl som var i flitig användning, som designades av berömda formgivare, som tillverkades i alla möjliga material, som gavs bort i present och som ideligen hemfördes som souvenir.
Saken, i dag en mycket sällsynt historia, kallades askkopp.

I mina skåp finns riktigt många, fast allra längst in, dit varken ljus eller fingrar längre når.
Jag har askkoppar i keramik, i tenn, i glas, i sten. Stora askkoppar och små, bland annat ett helt gäng formade som sköldpaddor och tänkta att placeras ut när middagsbordet dukas lite finare än vanligt, en sköldpadda vid varje kuvert.

Eleganta rökare hade inte sällan ett litet exemplar i väskan, där cigarretthållaren fälldes ut och hela härligheten sedan kunde stängas när det var fimpat och klart. På varje restaurangbord stod en askkopp, i hotellreceptionen, i väntrummet, på så gott som varje skrivbord. Och även övertygade icke-rökare höll med askkopp. Barn gjorde askkoppar i slöjden till Fars Dag, brudpar begåvades med askkopp i bröllopsgåva – en rent svindlande tanke i dag, eller hur?

Vad gör man då med sina askkoppar nu för tiden, när åtminstone inomhusrökarna är en försvunnen människotyp?
Jo visst, den som är lycklig ägare till någon av Stig Lindbergs kvadratiska skapelser till exempel i schackrutigt, eller till plastklassikern Kulan, hittar fortfarande en andrahandsmarknad där det till och med kan bli bra betalt, fast ingen längre behöver dem. Men alla de där andra? De vanliga, en gång så självklara bruksföremålen?

Sockerskål kan de inte omvandlas till, bland annat för att folk inte bara slutat röka, de har lagt av med socker också. Kanske kan man ha gem i en askkopp som inte är alltför stor? Fast ett ganska begränsat användningsområde det också.
Min farfars askkopp (han har varit död i drygt 50 år) ser ut som en tärning, den har jag använt som ytterkruka till någon av mina minsta krukväxter i åratal, men det är ett undantag.

Släng alltihop, säger någon.
Förmodligen det enda rätta. Men då kommer det där med nostalgin in i bilden. Askkoppar som köpts långt bort och hemförts i triumf, som man fått av någon minnesvärd närstående… eller vars form och utseende trots allt är väldigt tilltalande.

Nej, det enda raka vore väl att ge askkoppen status som fornminne. Akademiker skulle forska i ämnet, skriva långa avhandlingar. Man skulle kartlägga den där lilla avfallsuppsamlarens historia, presentera grafik över dess utveckling, inrätta ett museum.
-Titta här, skulle guiden säga, dessa vackert formade tingestar med små urgröpningar i den annars så eleganta kanten användes i rituella sammanhang, ända in på 1980-talet. Då var bruket av tobak fortfarande mycket utbrett, och det här var ett oundgängligt nyttoföremål.
Vad det heter? Jo ASKKOPP kallades det.

Och museibesökarna skulle se på varandra och småleende skaka på huvudet åt ännu en av dessa märkliga företeelser som folk använde sig av då, på forntiden.

Copyright Klimakteriehäxan