Skon gör faktiskt ont - att titta på...

Stockholms modevecka har just dragit igång, med designernamn från när och fjärran och rader av nya, fräscha svenska klädskapare som hållit fingret i luften och försökt känna vartåt det blåser ett par säsonger framöver.

Det kostar på att ligga i framkant, det vet vi. Man ska ha ”rätt” namn på etiketten i nacken på det plagg man bär, väskan ska ha ”rätt” storlek, kjollängden ska vara kanske inte alltid den mest klädsamma men den ”rätta” och samma sak gäller för byxornas midjehöjd och fotvidd. Och så har vi skorna. Den del av outfiten som kan avgöra alltihop, från ett brett leende på en smidigt framglidande människa till ett hopskrynklat ansikte ovanpå en haltande gång.

Skor är kul. Skor kan vara hur snygga som helst, nu för tiden kan de dessutom vara hur dyra som helst – kollade ett par släta pumps från Jimmy Choo på NK, det är knappt så att det är gratis att titta! På Harvey Nichols i London nyligen stod jag som förstenad framför ett par från samme skoskapare. Till synes enkla och släta svarta saker. Om man tittade rakt ovanifrån på tån, alltså. Från sidan såg man klacken, och det, gott folk, var en Klack! Under skon fanns liksom en guldfärgad skulptur i metall, en genombruten drake som höll upp hälen. Skyhög, självklart. Förstår bara inte hur jag kunde bli SÅ fascinerad att jag inte tog upp kameran och förevigade härligheten.

Medan jag alltså ser den där skapelsen för min inre syn vandrar min riktiga blick till min egen vänsterfot, för dagen i sprillans nytt bandage och numera utan stygn efter min bortsågade hallux valgus, ett förvånansvärt smärtfritt ingrepp.
På den där foten har jag nu varje dag i snart tre veckor haft en och samma sko. Förmodligen den fulaste sko jag någonsin ägt, och inte var den riktigt billig heller: 350 kronor (för EN, alltså) på ortopedkliniken.

Visst, inget att gnälla över, det är ju både praktiskt och effektivt att ha något på foten som skyddar både den och bandaget.
Men för en sann skoälskare som jag gör det lite ont när jag tittar på den, det måste jag erkänna.
Och den skulle aldrig ta sig in på modeveckan, även om självaste Sofi Fahrman hade drabbats av den här åkomman.

Copyright Klimakteriehäxan