Kort karriär på catwalken

Det är fullständigt otroligt, jag vet.
Men det är ändå sant.
Jag har gått mannekäng. Visat kläder inför en tusenhövdad publik. Och fått applåder och visslingar!

Att detta inte är något som inträffat häromdagen, det har ni antagligen redan gissat. Nej, detta utspelade sig i forntiden, då när dinosaurierna fortfarande fick svensk vardag att se ut som scener ur Jurassic Park, och jag var en perfekt 38.
Smaka på den: en p-e-r-f-e-k-t storlek trettiåtta!

I den lilla staden fanns en affär som hade ganska fräsiga kläder. Där kunde man hitta plagg som synts i någon tidning, där fanns olika stilar och faktiskt mycket att välja på. Alltså var det företrädesvis dit man gick när det var dags för nyanskaffning. Man blev stamkund, helt enkelt.
Och stammisar känner expediter igen.

En som hette Margot visade sig ha speciell koll på mig och plötsligt ett år – jag gick i gymnasiet – berättade hon att det drog ihop sig till modevisningar, och kanske ville jag vara med?
-Här, sa Margot och pekade mot en klädställning, här finns det några saker som jag tror skulle passa dig väldigt bra!

Betalt fick man inte (men ett par strumpor tror jag var belöningen), ingen proffssminkning heller, stylist-yrket var inte uppfunnet och catwalken var ganska ranglig, provisoriskt hopspikad av brädor som svajade misstänkt, trots att vi som gick på den inte vägde 60 kilo.
Men Margot visade vad vi skulle ta på oss, mascara, rosa läppstift och turkos ögonskugga hade vi själva, och sen var det bara att sätta i gång.

Vi hade en första övning i ett Folkets Hus någonstans utanför staden, men den stora begivenheten gick av stapeln i en folkpark. Och eftersom en populär orkester stod för dansmusiken, som regerade på scenen före och efter klädvisningen, så var det riktigt mycket folk på plats i den ljumma försommarkvällen. Över tusen personer, faktiskt. Tallkronorna susade, det var ständig kö till dasset, i tombolan kunde man vinna både choklad och nallebjörnar, kaffe och läsk fanns att köpa, starkare saker medfördes hemifrån.

Det var med en blandad känsla av nervositet, spänning och allmän kissnödighet som jag klev ut på de där plankorna. Visste ju att många jag kände stod där och tittade, granskade förmodligen inte plagget lika noga som de kollade in människan inuti det.
Fick inte kliva snett. Inte ramla. Inte titta för mycket på publiken. Vända på rätt ställe, snurra runt halvvägs, fixa lite med kragen, lösa upp skärpet, låta ytterplagget glida ner en bit. Le. Framför allt: le!

Jag var den enda nybörjaren det året. Jag var också den enda – håll i er nu – som besteg den där rankiga plankgången i baddräkt.
Margot viskade att ingen av de andra kunde visa bikini, inte hade figurer som dög till det, men jag har efteråt (när smickret passerat sitt bäst-före-datum) undrat om det inte var en ren och skär lögn. De mer erfarna hade förmodligen käppvägrat allt som var mer avklätt än shorts och linne.

När jag endast iförd badkläder gled ut på plankorna, smidig som en ja vadå? gasell? vi kör med det! – började folk applådera. Och busvissla.
Catwalken skakade. Mina ben också. Min perfekta 38-figur blev knottrig, kanske inte av lufttemperaturen kring min avklädda kropp utan snarare av ren och skär skräck. Vad hade jag gett mig in på?

Som i dvala tog jag mig fram till plankornas slut, vände, lyckades återvända till scenen och kastade mig in bakom ridån. Visslingarna fortsatte.
Vid det här laget var jag svettig, ej att förväxla med uttrycket ”varm i kläderna”. Och väldigt tacksam att inte ha fler plagg som skulle visas där ute.
Publiken återgick till att dansa och köpa lotter. Och min mannekäng-karriär tog mig aldrig till Paris... inte ens i mina drömmar!

Fast när jag tänker på det nu, så här långt efteråt, slås jag av en insikt.
Att det var både trevligt och praktiskt att vara en perfekt 38.
Och att det var VÄLDIGT länge sedan någon som fick syn på mig reagerade med en busvissling.

Copyright Klimakteriehäxan