Fastan bröt ut i söndags. Men inte märktes väl det, vi äter som vanligt. (Det vore faktiskt dumt att försöka ta maten ifrån mig, jag skulle bara blir väldigt grinig och otrevlig.)
Och inte har några andra ritualer brutit ut heller.
Fast för inte så många år sedan höll vi fortfarande en gammal tradition från Barndomslandet vid liv.
Vi hade fastlagsris. Eller möjligen påskris – ursprungligen var det visst kulturhistoriskt sett två olika saker, men med åren har de två ofta blivit ett.
När jag var liten gick vi ut och bröt alldeles lagliga björkkvistar som pryddes med fjädrar i glada färger. Det där med fjädrarna har vi hållit på med i hela 150 år i Sverige, påstår expertisen.
Enligt vissa regler skulle riset inte stå i vatten så att små gröna musöron slog ut, men vi hade vårt i vatten. För vad är mer löftesrikt än de där små ljusgröna bladen? De visar ju att det finns liv där ute, under snön, i kylan.
Nu för tiden kan vi storstadsbor inte hitta några träd att ta kvistar i. Vi går till torget eller till vår vanliga matbutik och köper ris, redan färdiga knippen med vippor försedda.
Men det har jag aldrig gillat. Exempelvis ska inte riset ha alla fjädrar i topparna, utan spridda inne i och över hela knippet – i min värld, alltså.
Dessutom är det inte självklart att alla ska vara av samma färg.
Ungarna älskade att plocka med de mjuka fjädrarna, blanda färger, fixa vårt fastlagsris. Det blev ofta mer kul än snyggt, men vad gjorde väl det?När det sedan drog ihop sig till påsk hade musöronen skrumpnat och fallit av. Då brukade vi göra en ny omgång, som försågs med andra sorters prydnader: målade äggskal, små påskkäringar av piprensare, papper och tygbitar, kycklingar i gulmålad papp, pappersblommor, flygplan – bara fantasin satte gränserna, det behövde inte ens vara direkt påskrelaterat pynt, fast gränsen gick väl vid jultomtar.
I dag är det ingen som bryr sig.
Fastlagsriset har gjort sitt, verkar det som.
Men lite björkris utan fjädrar ser jag nog ändå till att skaffa, gärna blandat med lite sälg, för de små videkissarnas skull. Kanske i veckan, när jag nu missat själva startskottet.
Och någon fasta, det är det alltså inte tal om. Tvärtom: det är semmeltider.
Där har familjen ännu inte tappat intresset…
Copyright Klimakteriehäxan
Så här är det nog IGENKLIGEN tänkt:
SvaraRaderaPå fastlagssöndagen tar man in björkris som ska stå i vatten och knoppas. Det riset skall brännas, och av askan ska man rita ett kors i pannan på ASKONSDAGEN, dvs första dagen i fastan, för att markera just inledningen på fastan.
På palmsöndagen, alltså söndagen före påsk, ska man ta in videkvistar. Videt symboliserar de palmer som ströddes framför Jesus när han red in i Jerusalem på en åsna. Det fanns ont om palmer i norden, så prästerna fick utropa en fatwa om att det gick lika bra med selleri, så att säga. I de ortodoxa länderna är videt på palmsöndagen en väldigt viktig tradition - säljs överallt i Ryssland och Bulgarien och så där.
Kort sagt: fastlagsris: björk. Påskris: vide.
För övrigt är fettisdagen den SISTA dagen före fastan då man får äta semlor. Helt okej att äta semlor på nyårsafton - helt fel att äta det under fastan. Hallå: fasta! Bruna bönor och fläsk är inte heller fastemat för jösse namn!
Glad att höra att din fot mår bra!
Häls.
P
Där ser man! Kommer askan från det hållet - bara en sån sak!!! Och vide är m a o helt OK! Tänk så bra det är med lite allmänbíldning. Även om den huvudsakligen grasserar bland bloggens besökare och inte bor i dess upphovsperson...
SvaraRadera