Ett hjärta rött - och gott

Ett rött hjärta väntade vid min plats när jag kom till frukostbordet i morse. Det var oväntat, vi har inte precis införlivat Alla Hjärtans Dag med de obligatoriska högtidsdagarna i familjen, även om vi – mest jag om sanningen ska fram – ibland kommit med någon liten överraskningspresent, mer för att jag tycker om att köpa saker folk ska bli glada över att få än för att någon specifikt väntat sig något.

Men se, den här gången var det min tur att bli glatt överraskad. Choklad är som bekant aldrig fel, ännu mindre om den ligger förpackad i en så vacker burk. För jag råkar ju vara en burkmänniska, en sådan som har svårt att motstå snart sagt vilken vara som helst bara den råkar vara förpackad i en burk som är tilltalande för ögat. Burkslav, helt enkelt.

Om man öppnar just den här fina burken möts man av ett gäng fyllda chokladkulor, var och en inslagen i guldigt papper. Ja, jag har kikat. Väldigt frestande. Jag vet att de är jättegoda.
Det är exempel på sådan choklad man ska ta en av som avrundning på en måltid, det där lilla söta som sätter utropstecknet efter maten.

Fast det där är en konst jag inte behärskar. Hur gör ni, ni som kan ta bara EN – och sedan vara nöjda, glömma bort alltihop? Jag begriper det inte.
Jag kan ha en chokladkaka i skåpet ganska länge utan att röra den, trots att jag köpt den själv och alltså är väl medveten om att den finns.
Men i samma ögonblick som någon (förmodligen jag) petat upp papperet och smackat i mig första rutan är det som förgjort.

Jag kan flänga runt med dammsugaren i hörnet så långt bort från köksskåpet som det går att komma, men ropen överröstar den högljudda maskinen utan problem.
-Här är jag, skriker det ur skåpet.
-Kom och ta mig, kom och ta mig! En liten bit till kan du ta!
Och jag lyder de där lockropen. Kan inte stå emot. Strax är chokladen slut. Jag skäms, men vad hjälper det när man besitter en usel karaktär, en som visar sig från sin allra sämsta sida just i matsammanhang.

Nu tänkte jag att jag ska öppna den där burken och bjuda familjen på en kula efter middagen. Ja, EN kula per person alltså. Som i finare sammanhang.
Men resten då, undrar ni kanske?
Hm. Det var ju ändå en present till mig. Jag kan nog tänka mig att offra mig, om de där ropen börjar skalla igen. För inte håller väl godiset tyst bara för att det förpackats i plåtburk?

Plötsligt, jag vet inte riktigt hur det går till, har jag gläntat på det där fina locket med glitter och allt. Och så skedde det oundvikliga: papperet liksom flög av en sådan där kula och den hamnade i min mun. Mmmmm.
Men än så länge har jag tagit bara en. Fast det är minst ett par timmar kvar till middagsdags. Hur ska det gå?

Det är just nu ett himla oväsen i köket.
-Kom och ta oss, ropar det.
-Här är vi! Bara att hämta! En till kan du ta!
Vad man verkligen skulle behöva ge mig, det är Karaktär. Gärna i en snygg burk, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan