Flickdrömmen som sprack

Klart att man ville bli flygvärdinna.
Flickböcker, bland annat, berättade om det där härliga livet.
Om att resa kors och tvärs i världen, och få betalt under tiden. Träffa intressanta människor i allmänhet och tjusiga piloter i synnerhet. Gå omkring och se bra ut i jättesnygg uniform designad av ett Stort Namn. Bo på fina hotell och titta på sevärdheter och fantastiska miljöer mellan flygturerna. Servera en eller annan drink till en eller annan passagerare, i förbifarten så där.

Allt det där fungerade som en sporre, fick en att dra de tyska glosorna ett extra varv, lägga ner lite mer energi på den franska grammatiken. För språkkunskaper, det krävdes, det stod alldeles klart.
Dessutom skulle man vara ung och smärt och minst 170 cm lång. Inga problem. Men sen kom det: flygvärdinnor fick inte ha glasögon. Det påstods att det var för säkerhetens skull, men vi som definitivt föll på det där kravet, vi tvivlade på den upplysningen.
Alltså blev jag aldrig flygvärdinna, det förblev en dröm.

Fast det har hänt ett och annat med det där dröm-jobbet sedan mina flick-böcker hamnade på hyllan. Undan för undan har guldglansen flagnat. Visst händer det att kabinpersona-len fortfarande är en lisa att vila ögonen på, visst är många av dem ytterst vänliga och tillmötesgående. Men faktum är att det där yrket handlar mer och mer om ett mekaniskt rabblande av meddelanden, följt av att, under stor stress och ibland på ostadigt golv, servera mat och dryck till folk, som gärna klagar på det som ska ätas och sedan dricker mer än vad som nyttigt av det som bjuds i flytande form.
Ja, bjuds förresten, ombord på SAS har jag nu mig veterligen för första gången fått betala 25 kronor när jag bad om vatten … bara en sådan sak!

Och sedan är det de där andra kraven. Man har prutat på dem, alldeles tydligt. I dag är det inte sällan bastanta damer – klimakteriehäxor! – som, tillsammans med många manliga kollegor, styr och ställer i kabinen. De har glasögon, de har inget lågt BMI, de är inte välfriserade, kanske inte heller snyggt sminkade. När kaos hotar att bryta ut med störiga charterturister eller andra akuta kriser ombord kan man se att de längtar ur uniformen, ner på marken, hem till ett köksgolv som definitivt ligger still.

Verkligheten har helt enkelt kommit ikapp drömmen.
Att det skulle finnas någon som helst risk för sådana problem och att man skulle kunna tröttna andades ingen om i de där flickböckerna (fast de skrevs förmodligen innan begreppet "feminism" var särskilt spritt).
Men sanningen är naturligtvis att alla unga och smala flygvärdinnor så småningom blir äldre och inte sällan lite bredare över rumpan.
De fungerar naturligtvis lika bra i jobbet ändå.

Fast det är klart, fjärran är den tid då kabinpersonalens yttre var ett sätt att locka passagerare. Det var visst Lennie Norman (ingen äkta feminist) som i något sammanhang konstaterade, att dagens flygvärdinnor ofta är så ålderstigna att man tror att de kommer med rollatorn när de rullar ut matvagnen.
Vid närmare eftertanke var det kanske väldigt bra att man hamnade i en annan bransch. Åtminstone den dag man kan behöva ta med sig rollatorn till jobbet.

Copyright Klimakteriehäxan