Stå still, måste ta ett kort!

Rätt som det är händer det, speciellt så här på sommaren.
Man ska bli fotograferad.
-Å, stå still, måste ta ett kort! ropar den där gamle bekantingen du just stött ihop med för första gången på tjugo år.
-Ställ upp er här, beordrar amatörfotografen på bröllop eller när familjens äldste jubilerar.
-Måste ha en bild på oss ihop! säger en annan och sätter kameran i händerna på första bästa förbipasserande människa.
Det är med kamerans hjälp vi ska komma ihåg, kanske också bevisa något.

Bara en enda person känner jag som, trots ett omfattande resande, aldrig brytt sig om att ta med sig en kamera.
Han hävdar, säkerligen med viss rätt, att andra tar bättre bilder.
Och så anser han, att om man överlåter minnena åt tekniken minns man inte lika bra själv. Alltså samlar han sina gyllene ögonblick i hjärnan, där de lagras, om inte för evigt så i alla fall så länge han själv har glädje av dem.

Jag delar inte hans uppfattning, tvärt om tycker jag att det är kul att plåta och har mängder av bilder i olika format, i album, på väggen, i dialådor, i plastpåsar, och i datorn, förstås. Och när det till exempel gäller foton på barnen i olika stadier tycker jag att det är en skatt, varken mer eller mindre, anser att ögonblicksbilderna förstärker det jag ändå minns så väldigt väl och med sådan värme, ibland saknad.

Men när det kommer till bilderna på mig själv blir det lite annorlunda. Dels blir jag utan undantag besvärad när jag hamnar framför kameran, dels ändras fotona under lagringstiden.
Det finns till exempel en bild av mig och Sonen, inte året gammal. När jag fick kopian tyckte jag att jag såg rysligt ålderstigen ut. En riktig tant. Tittar jag på den i dag ser jag absolut yngre ut än jag var. Andra foton skämdes jag grundligt över. Nu omvärderar jag: men titta, jag har ju nästan varit lite snygg! Och så smal jag var, jag som led så över att jag inte lyckades banta!

En god portion fåfänga är förvisso inblandad i den här proceduren. Och samma fåfänga ställer till det för fotograferna. Minns ni (jag har redan skrivit om det här på bloggen) vad Margareta Winberg, s-kvinnan, fick för svar när hon bad att bli plåtad så att dubbelhakan inte skulle synas?
-Vänd på dig, sa fotografen.
Fast en bild tagen bakifrån kan faktiskt också avslöja mer än motivet önskar – se mitt exempel här bredvid! (Nej, det är faktiskt inte jag …)

Nu har jag stött på ett nytt generellt råd som delas ut till unga bildkonstnärer.
-Djur och kärringar ska plåtas uppifrån!
Det tipset hade inte snappats upp av den unga tjej som nyligen fick i uppdrag att ta ett porträtt av mig.
Hon använde vidvinkel (vilket ofelbart lägger till ett antal kilon på den fotograferade) och beskar motivet så att jag sitter nere i vänstra hörnet med näsan in i bildkanten, medan min fula balkonglåda av plåt är i centrum och huskroppar och himmel tar 90 procent av fotots yta.

Men en sak har jag i alla fall lärt mig: det lönar sig inte att klaga. För fotografen själv säger utan undantag:
-Nej men inte då, du är ju jättefin!
Man inser plötsligt fördelarna med forntidens porträttmålare: då gick det att ställa krav på hur slutresultatet skulle se ut. Annars blev det inte betalt.

Fast å andra sidan tog det betydligt längre tid när porträttören röt:
-Sitt still så där!
I dag tar det i alla fall bara bråkdelen av en digitaliserad sekund.
Oavsett resultatet.

Copyright Klimakteriehäxan